Post by Cashew on Aug 26, 2015 18:36:09 GMT
Vârcolac
Hane
3 år gammal (2012)
Chokladbrun med honungsgula ögon
Normalbyggd, 59 cm i mankhöjd
3 år gammal (2012)
Chokladbrun med honungsgula ögon
Normalbyggd, 59 cm i mankhöjd
>>Historia
Vârcolac är född i Rumänien, i en stor stridsflock där alla uppfostrades till att klara sig själva. Sammanhållningen är obefintlig och kaoset i flocken ett faktum. Han stöttes bort vid sex månaders ålder och irrade runt på egen hand i europeiska skogar tills han fyllde ett år och stötte på en mindre ungkarlsgrupp bestående av fyra andra unga hanar. Med dem levde han ett halvår, när så sedan gruppen splittrades valde han att gå mot landet Elwendale och nådde riket samma år han fyllde två. Sedan dess har han gått för sig själv i Mystic Mountains, en antisocial ensamvarg. Vârcolac betyder fritt översatt även 'varulv' på rumänska.
>>Om Vârcolac
Det hade varit så enkelt att bara säga vilken unik individ han är. Men Varcos personlighet är mer invecklad än så. I sällskap med andra vargar, vilket han inte är särskilt ofta, kan han förefalla stel och konstig. Han är kortfattad och föredrar att få ut sitt budskap så enkelt som möjligt, genom korta, givande svar och är inte den som spinner vidare på konversationer. Enda gången han riktigt kan slappna av är när han är för sig själv, sittande under stjärnorna och fundera över tillvaron och över vad som fick honom dit han är idag. Han äger en hälsosam relation till sin familj, även om han inte har i tankarna att besöka dem. Möjligtvis kan relationen till fadern bli lite stel då fadern stötte bort honom ur flocken som halvårsgammal valp, men Varco hyser inte agg mot sin familj på samma sätt som han hyser agg mot sina fiender. Han talar inte gärna om sig själv eller om sitt förflutna och är inte särskilt nyfiken eller frågvis av sig gentemot andra vargar. Att skaffa familj är inte aktuellt för honom just nu, i varje fall inte för honom själv även om jag skulle kunna para ihop honom med någon (mohaha ^^). Och han tror inte att någon skulle kunna bli intresserad av honom heller, med hans tystlåtna svar, högrestna gestalt och formella läggning. Han finner ingen njutning i att döda, att spilla oskyldigt blod, trots att han tycker om att jaga och rensa tankarna i Mystic Mountains friska bergsluft.
>>Don't let them in, don't let them know...
Varco travade tyst över den snötäckta marken och hans stora trampdynor lämnade mjuka märken i pudersnön, som Hans och Gretas stig av brödsmulor. Problemet var att han inte hade något pepparkakshus att hitta, ingen belöning för sitt hårda slit för sin överlevnad. Visst kunde han känna sig bedragen ibland, som om han letade efter något som inte stod att finna någonstans i världen. Han var inte tillfreds någonstans. Ville alltid vidare, söka. Samtidigt som han visste - åh, sanningen sved - att han för alltid skulle vara den antisociala, verklighetsflyende, världsfrånvände och föraktade vargen som fanns i alla relationer. I alla områden. Vem försökte han lura? Han hade kanske haft en chans när han var yngre, att förändra sig själv till någon bättre. Men han hade låtit bli, hade låtit chansen passera. Och nu fanns det ingen möjlighet att lämna Vârcolac bakom sig. Han skulle få stå ut med sig själv så länge han levde.
Varco fnös och ruskade på sig. Ökade på stegen och fortsatte trava över den månbelysta snön, gnistrande kall, under en svart himmel beströdd av stjärnor.
Vârcolac är född i Rumänien, i en stor stridsflock där alla uppfostrades till att klara sig själva. Sammanhållningen är obefintlig och kaoset i flocken ett faktum. Han stöttes bort vid sex månaders ålder och irrade runt på egen hand i europeiska skogar tills han fyllde ett år och stötte på en mindre ungkarlsgrupp bestående av fyra andra unga hanar. Med dem levde han ett halvår, när så sedan gruppen splittrades valde han att gå mot landet Elwendale och nådde riket samma år han fyllde två. Sedan dess har han gått för sig själv i Mystic Mountains, en antisocial ensamvarg. Vârcolac betyder fritt översatt även 'varulv' på rumänska.
>>Om Vârcolac
Det hade varit så enkelt att bara säga vilken unik individ han är. Men Varcos personlighet är mer invecklad än så. I sällskap med andra vargar, vilket han inte är särskilt ofta, kan han förefalla stel och konstig. Han är kortfattad och föredrar att få ut sitt budskap så enkelt som möjligt, genom korta, givande svar och är inte den som spinner vidare på konversationer. Enda gången han riktigt kan slappna av är när han är för sig själv, sittande under stjärnorna och fundera över tillvaron och över vad som fick honom dit han är idag. Han äger en hälsosam relation till sin familj, även om han inte har i tankarna att besöka dem. Möjligtvis kan relationen till fadern bli lite stel då fadern stötte bort honom ur flocken som halvårsgammal valp, men Varco hyser inte agg mot sin familj på samma sätt som han hyser agg mot sina fiender. Han talar inte gärna om sig själv eller om sitt förflutna och är inte särskilt nyfiken eller frågvis av sig gentemot andra vargar. Att skaffa familj är inte aktuellt för honom just nu, i varje fall inte för honom själv även om jag skulle kunna para ihop honom med någon (mohaha ^^). Och han tror inte att någon skulle kunna bli intresserad av honom heller, med hans tystlåtna svar, högrestna gestalt och formella läggning. Han finner ingen njutning i att döda, att spilla oskyldigt blod, trots att han tycker om att jaga och rensa tankarna i Mystic Mountains friska bergsluft.
>>Don't let them in, don't let them know...
Varco travade tyst över den snötäckta marken och hans stora trampdynor lämnade mjuka märken i pudersnön, som Hans och Gretas stig av brödsmulor. Problemet var att han inte hade något pepparkakshus att hitta, ingen belöning för sitt hårda slit för sin överlevnad. Visst kunde han känna sig bedragen ibland, som om han letade efter något som inte stod att finna någonstans i världen. Han var inte tillfreds någonstans. Ville alltid vidare, söka. Samtidigt som han visste - åh, sanningen sved - att han för alltid skulle vara den antisociala, verklighetsflyende, världsfrånvände och föraktade vargen som fanns i alla relationer. I alla områden. Vem försökte han lura? Han hade kanske haft en chans när han var yngre, att förändra sig själv till någon bättre. Men han hade låtit bli, hade låtit chansen passera. Och nu fanns det ingen möjlighet att lämna Vârcolac bakom sig. Han skulle få stå ut med sig själv så länge han levde.
Varco fnös och ruskade på sig. Ökade på stegen och fortsatte trava över den månbelysta snön, gnistrande kall, under en svart himmel beströdd av stjärnor.
