|
Monsta
Aug 18, 2015 12:11:27 GMT
Post by vera on Aug 18, 2015 12:11:27 GMT
Hon slutade morra, men behöll raggen varnande rest. Han var inget hot. Hon släppte honom med ögonen och granskade honom noga. "Du behöver inte gå, du gör som du vill. Men varför kom du om du inte ville något?" Hon hörde sin röst i ett normalt, om än lite spänt, samtalsläge.
|
|
|
Monsta
Aug 18, 2015 12:24:14 GMT
Post by Cashew on Aug 18, 2015 12:24:14 GMT
"För att jag... Jag är nyfiken på dig! Jag undrade varför du stack, får man inte göra det?" Aeris lade huvudet på sned och vred sig sedan så att han hade överblick över vattenfallet och de andra som stod på torra land mittemot och andlöst väntade. Sedan vände han blicken mot Liv igen. Hon hade slutat morra, men granskade honom fortfarande som om hon ville slita honom i stycken. Han harklade sig. "Låt oss börja om. Jag heter Aeris."
|
|
|
Monsta
Aug 18, 2015 12:28:44 GMT
Post by vera on Aug 18, 2015 12:28:44 GMT
"Jo jag antar det." Hon bet sig i läppen och såg ner i marken. Sedan såg hon upp med glittrande, gröna ögon och ett farligt leende. Han fick en något förskräckt min och ryggade när hon rörde sig. Men hon snodde runt och hoppade upp på stenen bakom sig i en enda rörelse, och i nästa flög hon ut för vattenfallet. "Liv!" Skrek hon innan hon krossade ytan och simmade mot den andra stranden, den utan vargar.
|
|
|
Monsta
Aug 18, 2015 12:42:59 GMT
Post by Cashew on Aug 18, 2015 12:42:59 GMT
Han var förbluffad. Hittade inga ord. Hon var galen. Hon måste vara galen! Ingen normal varg vid sina sinnens fulla bruk kastade sig nerför ett vattenfall med vilda skrik. Aeris stod kvar på klipphyllan och såg henne simma mot den tomma stranden för att därefter rusa in i skogen. Han fann en liten väg där han kunde gå runt fallet utan att behöva kasta sig nerför det, och stannade hos de andra som precis som han såg efter henne. "Vad var det?" frågade han chockat.
|
|
|
Monsta
Aug 18, 2015 17:36:26 GMT
Post by vera on Aug 18, 2015 17:36:26 GMT
Hon rusade ivrigt genom skogen. Vinden lekte med hennes päls och hon andades korta, lätta andetag. Hon var väll en ensamvarg. Hon klarade korta stunder med andra, men då var hon i en bur. Bara när hon var ensam kunde hon vara fri. Hon visste att många tyckte att hon var galen, och kanske var det sant. Hon älskade adrenalinet som rusade i hennes ådror, älskade suget i magen när hon föll. Hon var nästan blind av glädje, rusade nästan rätt in i den vrålande björnen framför sig. Hon vände om, rusade tillbaka mot de andra. Hon var snabb som få, ändå hörde hon tunga tassar bakom sig, visslade vidare.
|
|
|
Monsta
Aug 18, 2015 18:23:02 GMT
via mobile
Post by alehajo on Aug 18, 2015 18:23:02 GMT
Zassa reste sig upp, rusade efter de andra in i skogen. Hon hade ingen aning vart Liv och Aeris tänkt ta vägen, men i vilket fall som helst tänkte hon följa efter.
|
|
|
Monsta
Aug 18, 2015 18:36:23 GMT
Post by vera on Aug 18, 2015 18:36:23 GMT
Hon brakade ut ur skogen med björnen tätt i hälarna. Hon såg de andra oroligt se sig omkring, en tik som sprang därifrån. Hon kastade sig dumdristigt nog i vattnet utan en tanke på att björnen kanske simmade snabbare än henne. Hon såg de andra resa ragg, gick igenom namn om hon skulle behöva skrika på hjälp. Kebury och Aeris. Det var alla hon kunde, hon var körd.
|
|
|
Monsta
Aug 18, 2015 19:06:08 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 18, 2015 19:06:08 GMT
Han stannade vid ljudet av brustna grenar framför sig. Ut ur skogen rusade Liv, med en enorm björn i hälarna. I hennes ögon, mörka av panik, glimmade ett litet hopp till när hon fick syn på honom. "Aeris!" flämtade hon. Han svängde runt och började springa. Björnen lufsade på bakom dem. Han ville inte slåss, eftersom björnen var så mycket starkare. Han skulle dö. Bättre fly än illa fäkta, hette det väl.
|
|
|
Monsta
Aug 18, 2015 19:13:29 GMT
Post by vera on Aug 18, 2015 19:13:29 GMT
Hon ömsom sprang, ömsom halkade i hennes försök att springa slalom mellan träden. Hon tog ett stort språng upp på en stam, men där vände hon och sprang vidare på stammen en bit åt höger. Där stannade hon flåsande, såg björnen ta ett klumpigt men stort språng över, efter de andra. Hon fick bråttom att springa efter. Hon gläfste och bet björnen i hasorna. Han utstötte irriterade läten och bet utan betalning efter henne. Hon hade fått den att bromsa upp något, få den att bli något blind för marken framför sig i sina försök att hugga henne. När björnen äntligen snubblade rusade hon efter de andra i ilfart. Men hon visade sig aldrig. Hon såg efter så att alla var där och att alla var okej, men sedan smög hon sig bort. Hon hade fått nog av andra vargar för idag.
|
|
|
Monsta
Aug 18, 2015 19:19:24 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 18, 2015 19:19:24 GMT
Björnen brummade besviket på björnars vis och haltade iväg, bort från dem. Aeris stannade flåsande. Räknade vargarna runt sig. Liv fattades; men han uppfattade en rörelse i ögonvrån och kände på sig att det var hon. Att hon var okej. Aeris såg efter björnen där den stora, bruna besten lufsade iväg genom skogen. Så nära det hade varit. Men vad hade fått den på andra tankar?
|
|
|
Monsta
Aug 18, 2015 19:23:51 GMT
Post by vera on Aug 18, 2015 19:23:51 GMT
Liv gick mot vattenfallet. Det var en bra plats, en säker plats. För det mesta. Hon hoppades att farorna var över nu, även de faror som inte var farliga, bara i hennes huvud. Vattnet stänkte vilt upp mot kanten, Liv gick i det en stund. Hon valde en plats precis utanför vattnets blanka droppar, rullade ihop sig. Hon valde för ovanlighetens skull en synlig och öppen plats, hon ville ha många vägar att fly.
|
|
|
Monsta
Aug 18, 2015 19:35:04 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 18, 2015 19:35:04 GMT
Han såg Liv, bakom vattenfallet. Hon gjorde inget försök att gömma sig. Men han tänkte på hennes arga ögon och resta ragg tidigare. Beslöt sig för att låta henne vara. Istället följde Aeris med de andra när de visade honom med bort till deras lya. En sista blick över axeln, så var han som uppslukad av den täta vegetationen och hon dold bakom en mur av dansande vattendroppar.
|
|
|
Monsta
Aug 18, 2015 19:53:13 GMT
Post by vera on Aug 18, 2015 19:53:13 GMT
*OBS! Liv och Xatus lämnar nu detta roll och övergår till Sweet Dreams!*
|
|
|
Monsta
Aug 30, 2015 19:15:44 GMT
Post by Cashew on Aug 30, 2015 19:15:44 GMT
Caine reste sig upp och skakade de färgsprakande löven ur pälsen. Efter en mättande jakt var han trött och hade somnat under en buske. Yrvaken ruskade han på sig, blinkade mot dagsljuset och gäspade stort. Förvånat noterade han lukten av främlingar bara ett stenkast bort. Han hade inte stött på någon hittills i skogen, trots att han kommit hit för flera veckor sedan. Kanske han dragit omkring i fel del. Men nu verkade ju turen vända. Med ett förväntansfullt gläfsande satte Caine kurs mot dofterna, som kom från många, många vargar samlade på en och samma plats. Han sladdade igenom en buske och hann precis tvärnita framför ett vattenfall. Musklerna spändes men han beslöt att göra en storslagen entré - lika bra att löpa linan ut, så att säga - och gjorde ett graciöst hopp över fallet. Han hade tur och hoppade ur en sådan vinkel att han landade torrskodd på land framför de förvånade vargarna och log ett gnistrande leende. "Vilka har vi här då? Vad ni än tänkt göra är jag på", sa han nonchalant och lät blicken löpa över vargarna.
|
|
|
Monsta
Aug 30, 2015 19:16:23 GMT
Post by vera on Aug 30, 2015 19:16:23 GMT
Zimbra slöt käftarna djupt ner i det mjuka harköttet. Blodet samlade sig i droppar kring de silvriga käftar och lite sökte sig upp på den sotsvarta fläcken mitt på nosryggen. Hon slet loss en stor tugga om malde frenetiskt tills den med lätthet gled ner i hennes strupe. Haren smakade gott, bättre än någonsin. Hon var den minsta varg hon någonsin sett, även om hon bara sett sig själv i vattnet spegelbilder. on hade alltid fått blicka uppåt, oroat sig för att få ont i nacken i bland. Skrattretande. Men det gjorde henne inte mycket. Hon var skicklig nog att fälla stora djur trots sin pyttelilla storlek. 34 cm tänkte hon med en fnysning. Inte mycket för världen, men tillräckligt ändå. Hon vände på huvudet när hon hörde smygande tassar bakom sig, sedan brakade vargen ut ur snåret i ett stort hopp.
|
|
|
Monsta
Aug 30, 2015 19:26:59 GMT
Post by Cashew on Aug 30, 2015 19:26:59 GMT
Caine lämnade de förvånade vargarna när en ny doft nådde hans skälvande svarta nostryffel och svängde runt. Varginnan var inte långt borta och han hoppade spänstigt över en liten buske och landade med ett graciöst hopp på andra sidan. "Caine", presenterade han sig med ett nonchalant leende. "Vad gör du här då?"
|
|
|
Monsta
Aug 30, 2015 19:37:32 GMT
Post by vera on Aug 30, 2015 19:37:32 GMT
"Äter" Svarade hon sakenligt. Hon hade alltid varit snabb i käften och rösten svek henne inte heller denna gång. "Zimbra" Sa hon medans hon vigt reste sig upp. Men hon satte sig fort. Hon hade inte hunnit göra ett första intryck på vargen och det sista hon ville var att han skulle få att hon var liten som första intryck. Hon såg på hanen, granskade honom från topp till tå. Så på hans ögon och fann att han granskade henne lika noggrant. "Jag är inte färdig" Skrattade hon och det ljusa skrattet klingade i luften.
|
|
|
Monsta
Aug 30, 2015 19:44:44 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 30, 2015 19:44:44 GMT
"Så du menar att jag kom och störde precis i maten?" frågade han och höjde lite på ögonbrynen. Hon skrattade och hans första intryck var - hon är liten. Men hon hade en vacker röst, även om den lät bra mycket vackrare när hon skrattade än när hon gjorde mothugg. Han slog sig ner på marken med ett finurligt leende på läpparna. "Det är faktiskt lite av min specialitet."
|
|
|
Monsta
Aug 30, 2015 19:52:01 GMT
Post by vera on Aug 30, 2015 19:52:01 GMT
"Att störa mitt i maten? Det betvivlar jag!" Hon skrattade ännu en gång innan hon snabbt vände på huvudet för att rycka åt sig haren. "Du stör inte." Flinade hon och sänkte huvudet för att äta vidare. Hon släppte honom inte med blicken, åt sakta för att se vilken reaktion det skulle få. Men han satt lugnt kvar. När hon avslutade sin sista tugga rätade hon på sig. Haren var långt ifrån uppäten, men hon rymde helt enkelt inte mer. "Nå? Vad gör du här?" Hon log snett och spetsade de silvriga öronen.
|
|
|
Monsta
Aug 30, 2015 19:58:52 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 30, 2015 19:58:52 GMT
"Jag? Jo, du vet, det gamla vanliga. Vidgar mina vyer, ser världen från andra håll typ." Han flinade mot henne och hon log lite tillbaka. Hon var faktiskt ganska söt, även om hon inte kunde mäta sig utseendemässigt med de fransyskor som han stött på under sin resa. Fast de hade å andra sidan varit riktiga satmaror. "Du? Vad gör Zimbra här i Ancient Forest?" Han lade huvudet på sned och mötte hennes blick.
|
|