|
Monsta
Jul 31, 2015 11:37:37 GMT
Post by vera on Jul 31, 2015 11:37:37 GMT
Historia Det går rykten i de andra områdena om att det i Ancient Forest kommit en mystiskt varelse. De kallar den för Monsta, som är det latinska namnet för monster. Den smyger runt i skogen på natten och dödar och sprider sjukdom. Ancient Forest innevånare är förtvivlade och bedjar om hjälp från de andra områdena, men de är rädda för att Monsta ska drabba dem också. Det finns dock ett gäng med utomstående som gör allt de kan för att hjälpa Ancient Forest. Några i skogen har också bestämt sig för att bekämpa monstret och slår ihop sig med de hjälpande organisationerna. Nu måste de väll kunna stoppa Monsta, eller?
Plats Som du säkert förstått utspelar sig denna historia lite över allt i Elwendale, men centrerar sig i Ancient Forest.
Karaktärer att vara: Någon i de övriga områdena Någon i de övriga områdena som hjälper till i Ancient Forest Innevånare i Ancient Forest Innevånare i Ancient Forest som bekämpar Monsta
Karaktärslista: Zimbra - Vera Kebury - Dantcyrs Fast Zam - 1d Zassarina - alehajo No Effect - Vera
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 12:51:10 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 1, 2015 12:51:10 GMT
Den vita varginnan travar motvinds med lyftat huvud och spetsade öron. Ögonen är vakna och sveper över det grönskande gräset och de små stenar som sticker upp här och där. Jakten var lyckad och hon är för första gången sedan snön smälte bort mätt. Gräset är kort men intensivt grönt - renarna blir feta så här års. Kebury har levt i Mystic Mountains hela sitt liv. För första gången ska hon nu lämna sitt hemvanda område och bege sig ut till det okända. Hon har fått besked om att ondskan härjar fritt i grannområdet, Ancient Forest. Det är dit hon är på väg. För att bistå invånarna. Hon undrar varför. Hon känner ju sig själv - en kringstrykande, tystlåten ensamvarg. Varför känner hon ett kall att hjälpa dem hon hela tiden dragit sig undan ifrån? Allt detta tänker hon på några sekunder. De isblå ögonen hinner precis avsluta sin färd runt omgivningen och tassarna bara ett par steg. Vinden river i pälsen. En sista gång vänder hon sig om och ser upp mot sina kära berg, för att sedan ta steget över gränsen till ett annat territorium.
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 13:13:44 GMT
Post by vera on Aug 1, 2015 13:13:44 GMT
Den okända honans doft var något som Zimbra inte kunde missa. Den var okänd och stark, hon var från bergen. Zimbra visste det med en gång, vargarnas dofter därifrån var mycket starkare, annars riskerade de att blåsa bort med vinden. Hon sprang ljudlöst på de mjuka vårstigarna. Hennes gråa päls var troligen ett av de sämsta kamouflagen här i skogen, det var anpassat för strandens ljusa stenar och snäckor. Honan hon följde var blyg, höll sig från stigarna. Zimbra blev tvungen att vika av från stigarna. Hon stannade tvärt när hon såg den vita pälsen. Honan hade stannat och vädrade i luften. Hon skulle märka Zimbra bör som helst...
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 13:27:39 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 1, 2015 13:27:39 GMT
Kebury stannade och vädrade i luften. En varginnas starka doft brände i näsborrarna. Förföljaren var från Sand Sapirum - hon luktade tång och hav. Kebury kände henne snarare än såg henne. Så klev förföljaren fram bakom henne. Först tänkte hon strunta i vargen och gå sin väg. Men sedan blev hon tilltalad. "Ditt namn?"
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 13:34:55 GMT
Post by vera on Aug 1, 2015 13:34:55 GMT
Zimbra blev förvånad över säkerheten i sin röst. "Kebury" kom det till svar. Svaret kom snabbt, så Zimbra fattade ett fast grepp om sin charm och skuttade fram. "Hej! Jag är Zimbra! Jag kommer ursprungligen från stränderna, men flyttade hit för ett halvår sedan! Välkommen till Ancient Forest!" Hin satte sig framför honan så hon stoppade henne från att springa iväg. Både hon och honan visste mycket väl att honan inte skulle hinna långt om hon sprang åt sidorna eller bakåt, hon kände inte skogen tillräkligt väl. Zimbra hade inte ställt en fråga, och honan trampade oroligt. Zimbra såg villrådigheten i hennes ögon och skrattade. "Ta det lugnt! Jag bits inte." Honan skrattade nervöst, men satte sig ner. Sedan tog hon till orda.
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 13:48:17 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 1, 2015 13:48:17 GMT
Kebury skrattade nervöst. Hon hade alltid varit dålig på att umgås med andra. Stammade, verkade asocial. Otrevlig. "Kebury från Mystic Mountains. Jag... Det hördes bud om ondska här. Jag kom för att bistå en av de frivilliga hjälporganisationerna." Det här flöt ju på bra, tänkte hon. Zimbra, som den andra presenterat sig som, var vacker och ögonen hade en mjuk brungul nyans. Blå mötte brunt i varginnornas ögon.
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 14:00:20 GMT
Post by vera on Aug 1, 2015 14:00:20 GMT
Det var inte svårt att se hur obehagligt den andra honan tyckte att det var. Ögonen var vidöppna och flackade, men Zimbra lät sig inte hindras. Hon log brett. "Då har du kommit rätt! Jag bor här i trakten, och hjälper till i några av organisationerna. Du kan bo hos mig tills vidare!" Hon vände om och skuttade iväg, men stannade och vände sig om. Honan satt tvekande kvar. "Vad var det jag sa?! Jag bits inte!" Honan sprang efter henne i tysthet. De närmade sig Zimbras stora lya. Den var anpassad för ca 10 vargar, men Zimbra trivdes bra med mycket plats och ensamheten hade aldrig drabbat henne. Hon travade in i lyan och gick över den sträva mattan innanför dörren. Hon vände sig om mot honan som försiktigt gick in. "Du luktar bergsvarg lång väg. Om du luktar så starkt kommer du aldrig att kunna undvika alla!" Honan log lite generat. Zimbra tvättade rent sig själv och letade rätt på lite kött. Honan skakade på huvudet. Zimbra skrattade. "Det är inte till oss! De som insjuknat kan inte jaga så de som lyckas fånga något måste dela med sig lite." Hon gick ut med svinköttet och lade det på en vagn. Kebury såg intresserat på, men när Zimbra ropade henne till sig ryggade hon först, innan hon gick fram. "Du får dra den här en bit nu, jag orkar inte dra så stora byten. När vi har fått av lite ska jag dra, men tills vidare får du jobba lite." Honan tvekade länge innan hon bet tag om handtaget och de bar iväg. Zimbra såg hennes förvåning över den intensiva doften. "Sjukan stinker, eller hur? Du vänjer dig aldrig."
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 14:12:14 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 1, 2015 14:12:14 GMT
Det hettade i Keburys kinder och hon stirrade förläget ner i marken när hon drog vagnen med det stinkande köttet. Hon hade aldrig behövt tillrättavisas förut. Än mindre av någon hon precis träffat. Skammen lyste om den unga varginnan. Lasset var inte tungt och Kebury var stark. Hon traskade på genom skogen med Zimbra vid sin sida. Önskade att hon aldrig skulle behöva öppna munnen igen. Hon skulle bara göra bort sig. Zimbra måste tycka att hon var en stum, tafatt nykomling, utan vetskap om någonting. Vad gjorde hon här? För att göra sig själv till åtlöje? Hon trivdes mycket bättre på sina fria vidder, där bara renarna kunde höra henne. Och med dem spelade det ingen roll - de skulle snart dö ändå.
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 14:20:41 GMT
Post by vera on Aug 1, 2015 14:20:41 GMT
Zimbra skrattade åt den generade vargen. Inte elakt, mer oförstående. Hon förstod inte vad hon skämdes för. Zimbra tyckte om henne på ett konstigt sätt. Normalt sett så umgicks hon mest med vargar mer som hon, intensiva som nästan aldrig stängde munnen. Men Kebury var annorlunda. Raka motsatsen faktiskt. Hon såg mer ut som om hon ville sjunka genom jorden, men Zimbra höll henne kvar på stigen. Hon pratade på om alla de snygga varghanarna som fanns, att de flesta av dem var helkorkade men supersnygga. Till och med Kebury flinade lite när hon sa det. Hon pratade om alla sjuka djur, om att man behövde ge sig in i de andra områdena för att hitta bra mat. Då såg Kebury mer oförstående ut än generad. "Finns det inga friska byten?" sa hon, sedan stängde hon hastigt munnen som om hon ville ta tillbaka orden. "Bara närmast gränsen, men de tas av de desperata, och dem vill du inte råka ut för!" Keburys min såg närmast förskräckt ut. "Ta det lugnt!! De är högljudda så det är lätt att fly." Hon såg inte lugnare ut för det. När de lämnat av lite kött så byttes de av och Kebury verkade få en liten kick. Hon hade funderat ett tag, och orden som kom ur henne verkade väl planerade.
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 14:31:15 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 1, 2015 14:31:15 GMT
Hon hade gått i tankar en lång stund. Nu tog hon mod till sig. "Jag är inte härifrån, jag är en bergsvarg. Jag kan ingenting annat än fria vidder, renar och vinden i ansiktet. Jag förlorade min familj som valp, sedan dess har jag inte gjort mig hörd. Du är den första jag talar med på tre och ett halvt år. Jag ber om ursäkt för..." "Det finns ingenting att be om ursäkt för." Zimbra avbröt henne med förvånansvärt lugn stämma. Kebury mötte hennes blick. Orolig, men snart lugnad av honans trygga röst. "Bergsvargar tenderar att vara knepiga", sa Zimbra och hjärtat slog en frivolt i Keburys bröst. "Men ärligt talat är du den mest normala bergsvarg jag träffat." Värmen spred sig inom henne som om någon hade antänt hjärtat med en fackla. För första gången på nästan fyra år hade hon någon att tala med, som inte var nära döden eller redan stendöd.
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 15:25:49 GMT
Post by vera on Aug 1, 2015 15:25:49 GMT
"Det känns förresten på din starka doft att du är bergsvarg" fortsatte Zimbra. Hon drog vidare. Kebury var tyst ett tag innan hon tog till orda igen. "Du är den enda sandvarg jag träffat" Zimbra skrattade, det klingande skrattet ekade ensamt på stigen. "Jag föredrar att vara skogsvarg numera. Jag lämnade stränderna för att jag inte trivdes där, även om jag saknar deras sinne för dekorationer." De skrattade. Stämningen hade lättats upp betydligt och de närmade sig Greenwood Meadow. Zimbra började svänga av på stigarna som gick åt höger så att de sakta vände tillbaka hemåt. Så kände hon doften. Den doften som alla skogsvargar känner till och suktar efter; friskt byte. Hon släppte vagnen utan att tänka och stormade tyst iväg. Hon kände på sig att honan stod kvar, att hon förstod. Det var ett kid, inte mycket till kött men det var något. Hon fällde det enkelt, ett ensamt kid var inte svårfällt och inte heller snabbt. Hon drog den med sig, ville inte lägga den på vagnen som så många gånger släpat sjuka djur. De sjuka smittade inte, och de mådde inte sämre av att äta sjuka djur, men hon ville inte att kidet skulle på stanken. Hon var nöjd med hur kvällen blivit och avslutade med samma sak som hon alltid gjorde, men inte ensam. "Du luktar inte precis diskret här i skogen, du ska bada i floden" Hon marscherade bestämt iväg och hörde Kebury komma efter. "Och imorgon ska du få lära dig att varje kliv du tar här blir högre. Det är inga kala berg du går på. Du kanske inte har märkt det själv, men du knäcker kanska många kvistar och dina tassar aktar inte de döda löven från i höstas. Du andas högt, det vinns ingen vind som bär bort ljuden här." Kebury såg ut som en skolvalp som precis lärt sig något väldigt intressant, för hon aktades sig noggrann och andades lägre. När de badat såg hon ut och luktade som en ovan skogsvarg. Zimbra gick bredvid henne och viskade emellanåt vad hon kunde göra bättre eller om hon var nära på att kliva på en kvist. Kebury såg oerhört fokuserad ut och tassade nästan in i väggen när de kom hem.
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 16:55:58 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 1, 2015 16:55:58 GMT
Nå, om hon gjorde fel skadade det inte att försöka rätta sig. Kebury var fokuserad och tog efter Zimbra i varje rörelse, varje andetag hon tog. Bergsvargen skulle lära sig bli en skogsvarg. Hon väntade för att se vad Zimbra gjorde innan hon lade sig i lyan. Hon var van att sova i små utrymmen - bergsvargar sover i urgröpta hålor i bergsmassiven eller i små riskojor på låglandet - och fann sig snabbt tillrätta. Det enda hon saknade var vinden i ansiktet, doften av kyla och mossa och att se solen gå ner vid horisonten. Här letade sig endast utvalda, röda strålar in mellan träden. Men vem var hon att klaga? Kebury rullade ihop sig och blundade. Men efter att Zimbras andhämntning blivit jämn och rytmisk låg hon länge vaken och saknade bergen.
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 18:42:37 GMT
Post by vera on Aug 1, 2015 18:42:37 GMT
Zimbra somnade fort. När hon vaknade så sov Kebury. Hon hade förstås somnat sent, det var inte ovanligt de första nätterna. Hon smög upp och nosade på den andra honan, hon ville ha koll så att smittan inte greppat henne. Men nej, hon luktade fors, skog och en underton av berg. Den skulle aldrig försvinna. Zimbra gjorde i ordning kött och hämtade snabbt en hink med vatten. Kebury sov fortfarande, så Zimbra gav sig ut. Jaktlyckan var ofta bäst på morgonen. Då sprang de uppskrämda- friska- djuren vilt omkring och var allmänt ljudliga. De var lätta mål och man tjänade mycket på att ta dem. Hon lade lite tid på att välja mål, en stor älgtjur blev hennes noggrant utvalde offer. Hon kämpade ett tag med att fälla det massiva djuret, men småningom föll han som en fura. Ho släpade nöjt med sig den hem till en vaken Kebury. Hon tvingade i henne lite mat och ett par droppar vätska innan hon släppte henne. De gick mot marknaden. Zimbra hade mycket att visa henne.
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 18:53:46 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 1, 2015 18:53:46 GMT
Zimbra tvingade henne att äta och dricka medan hon ännu blinkade mot morgonljuset. Kebury morrade varnande. Hon tålde inte att bli styrd av en jämlike. Hon kunde visst säga ifrån hon också. De begav sig mot marknaden i utkanten av Ancient Forest. Resten av Elwendale var bara vildmark, sånär som på ytterligare en marknadsplats vid Sand Sapirums östra gräns. Hennes ursprungsområde saknade helt marknad. Hon hade aldrig besökt en sådan förut, men hon tänkte sig dem som högljudda, smutsiga platser. Hon undrade irriterat vad ärendet var, men tordes inte fråga av rädsla för att det var uppenbart. Så nära vänskap var de inte än.
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 19:14:27 GMT
Post by vera on Aug 1, 2015 19:14:27 GMT
"Vi ska se efter om det finns någon medicin kvar. Jag har inte tagit mig tiden förut, men jag vill ha en ifall att någon av oss skulle insjukna." Kebury nickade. Zimbra skrattade, hon undgick med en helt annan varg än hon brukade, och ändå var det inte svårt. "Du är så tyst jämnt! Vad tänker du på som tar sådan tid?" De han till marknaden och köpte sin medicin, var påväg ut från marknaden när Kebury kom fram till ett svar.
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 19:41:13 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 1, 2015 19:41:13 GMT
Det hade tagit tid att få fram det, men nu låg orden färdiga på hennes tunga. Redo att ge sig ut i friheten. "Saker jag sett som du aldrig kan föreställa dig", sa Kebury sorgset. "Saker som fastnat på näthinnan." "Vadå för saker?" frågade Zimbra. "Jag ser sjukdom varenda dag." Kebury funderade på hur det skulle sägas. Hon kom fram till att hon skulle säga det snabbt, som man drar av ett plåster. "Jag såg min familj dö. Varenda en av dem, en efter en. Man visste aldrig vem som stod på tur."
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 20:00:00 GMT
Post by vera on Aug 1, 2015 20:00:00 GMT
Zimbra såg på Kebury. Hon såg säkert tillbaka. Det här var något som hon kylt ner, det var ett dött ämne för henne. "Varför stannade du om alla dog, varför gick du inte och försäkrade dig om att inte dö själv?" Hon kände att hon behövde ge tillbaka något. "Min pappa slog oss när vi var små. Jag hade en mamma som gjorde allt, var snäll och flitig, men han slet sönder henne. Jag tänker ofta att jag borde stannat, för han dödade henne strax efter det att jag lämnade dem. Jag kom aldrig ens på begravningen..."
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 20:09:01 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 1, 2015 20:09:01 GMT
Det här var något som Kebury kunde. "De var min familj. Men till slut lärde jag mig att för att glömma måste man gå vidare." Zimbra verkade fundera. Hur många gånger hade inte Kebury tampats med sig själv? Hur många gånger önskade hon inte att hon stannat, att hon hjälpt dem? "Det lustiga med dödsfall", sa hon sakligt, "är att de har en tendens att utpeka överlevaren som mördaren."
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 20:13:10 GMT
Post by vera on Aug 1, 2015 20:13:10 GMT
"Så? Det var någon mer än du som överlevde?" Zimbra varslad att hennes historia passerat så enkelt. Hon trivdes bäst som ytlig, men något hade dragit ner henne i djupet.
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 20:21:32 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 1, 2015 20:21:32 GMT
"Nej. Alla dog framför mina ögon, förutom far som skämdes för mycket för att våga dö framför sina barn." Hon hade alltid tyckt att hennes far var en ynkrygg. Döden var måhända inget att skylta med, men man kunde heller inte sticka under stol med det. "Han var en feg stackare. Mor vågade i alla fall dö öppet och ärligt, medan han snek sig iväg till något avlägset bergspass tills vi fann benen."
|
|