|
Monsta
Aug 1, 2015 20:25:13 GMT
Post by vera on Aug 1, 2015 20:25:13 GMT
"Helt ärligt. Jag skulle ha gjort lika dant. Jag vill inte att någon ska se mig dö. Jag känner mig svag när jag inte orkar, och om jag skulle dö vill jag inte ens föreställa mig känslan. Jag trivs bäst som stark. Jag vill inte ha någons hjälp, jag ger hellre min egen." Hon svor inombords. Nu hade hon lämnat ut sin absolut svagaste sida. Men det stärkte henne ändå, så hon gick vidare utan att ta någon notis om det hon själv sagt.
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 20:45:04 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 1, 2015 20:45:04 GMT
Kebury hade just kallat det närmaste en vän hon någonsin kommit för ynkrygg. Men hon var aldrig särskilt skicklig med orden och hon ville inte förvärra situationen ytterligare genom att skrika sin ursäkt. Så hon var tyst och såg Zimbra avlägsna sig.
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 20:50:58 GMT
Post by vera on Aug 1, 2015 20:50:58 GMT
Zimbra ställde sig en bit bort. Om Kebury skulle gå närmare skulle hon känna hennes doft. Hon betvivlade inte en sekund att Kebury skulle tveka, men om honfattade modet kulle hon gå efter. Zimbra andades stressat. Hon kände hur mycket hon lyft på skölden, hur hennes egen dolk kommit inunder. Hon lutade sig mot trädet. Nu hängde det på om Kebury skulle fatta tag om det modet som fanns, eller springa sin väg och leta nytt mod.
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 21:05:20 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 1, 2015 21:05:20 GMT
Sluta vara feg! Sluta gömma dig bakom en tyst fasad! Kebury drog ett djupt andetag och gick bort till Zimbra som stod en bit bort. Grabbade tag om allt mod hon ägde. "Jag är ledsen", började hon. "Det var en personlig åsikt, jag... Den gällde min pappa. Låt säga att jag aldrig hade en så nära relation till honom. Det är skillnad på dig. Förlåt."
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 21:10:36 GMT
Post by vera on Aug 1, 2015 21:10:36 GMT
Zimbra log svagt. "Du har inget att säga förlåt för.Jag är arg på mig själv. Jag brukar inte blotta mig själv såhär, det gör mig nervös och... jag känner mig svag." Hon skrattade till. "Som nu, det jag sa nyss, glöm det!" Kebury skrattade. "Ajaj kapten!" Ropade hon. Zimbra föl ini skrattet och lät ögonblicket passera. Hon travade iväg längs med stigen. "Det vet du inte ännu, men nu borde du känna igen dig, lyan är precis bakom hörnet! Och förresten, du har andats högt hela morgonen." Kebury såg lite generad ut, men travade efter. De drog in i lyan och Zimbra satte igång med sina sysslor. Hon ville så förtvivlat hålla sjukdomen borta!
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 21:16:21 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 1, 2015 21:16:21 GMT
Hon var godtagen. Bara tanken lättade upp henne. Hon följde med Zimbra till lyan. Studerade honans rörelser. Funderade. Men nu var hon i alla fall inte ensam med sina funderingar.
|
|
|
Monsta
Aug 1, 2015 21:24:30 GMT
Post by vera on Aug 1, 2015 21:24:30 GMT
Zimbra for runt i lyan och försökte få tassarna att göra precis som hon ville. Omöjligt förstås. "Har du funderat på att gå tillbaka någon gång? Jag funderar varje dag på om jag borde gå tillbaka. Gräva ner minnena i sanden typ." Hon kände hur pulsen ökade. Detta var en svår sak att vänja sig vid. Hennes tsar hade stannat och hon satte dem i arbete. Hon kunde inte säga mer fel, så nu var det värsta över.
|
|
|
Monsta
Aug 2, 2015 6:50:51 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 2, 2015 6:50:51 GMT
"Gå tillbaka? Nej. Inte jag. Varför gråta mig i fördärvet när jag kan få ett normalt liv någon annanstans? Det kanske fungerar för vissa, men livet är en gåva och det hjälper inte mig att tänka på dem som förlorat det. Jag bor fortfarande i Mystic Mountains - det är mitt hem. Det är stort och vinden blåser bort minnena." Hon var nöjd med sitt svar. Hon fruktade inte döden, hon flydde inte från den. Hon flydde till den i ett annat territorium. Men hon ville leva sitt liv opåverkat av det förflutna, även om Zimbra tyckte det motsatta.
|
|
|
Monsta
Aug 2, 2015 10:26:00 GMT
via mobile
Post by vera on Aug 2, 2015 10:26:00 GMT
"Jag har aldrig gått tillbaka, tror aldrig att jag kommer göra det heller." Hon tänkte på alla tunga minnen som vilade där. Dem var nergrävda nu och hon ville inte gräva upp dem. "Såg du något du ville ha på marknaden? Kidet vi fångade är värt mycket!"
|
|
|
Monsta
Aug 2, 2015 11:42:27 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 2, 2015 11:42:27 GMT
Hon skakade på huvudet. Det enda hon åtrådde var att födas på nytt. Att börja om. Men den saken kunde ingen i världen ge henne och det var bara meningslöst att yttra den. Zimbra nickade kort. Kebury stirrade i marken. Nu när hon för första gången i livet hade något som liknade en vän, kände hon sig ensamnare än någonsin.
|
|
|
Monsta
Aug 3, 2015 13:54:26 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 3, 2015 13:54:26 GMT
Kebury höjde huvudet och lyssnade. Mellan träden studsade rop, gälla skrik, ivriga gläfsanden. Hon stannade, styv i kroppen. Detta var vad Zimbra kallade de Desperata. "Kebury..." Hon vände sig om. Zimbra stod med spetsade öron och talade med låg röst. "Kom. Vi går." Kebury började gå mot henne - när lukten av vargar nådde henne. De var på väg hit. Ylande ryckte de fram. Hon kunde redan höra ljuden av grenar under tjogtals tassar, som inte ens försökte vara tysta. "Kebury! Kom!" Zimbras röst stegrades när den första vargen brakade in i gläntan.
|
|
|
Monsta
Aug 4, 2015 21:01:46 GMT
Post by vera on Aug 4, 2015 21:01:46 GMT
De drabbades fradga stänkte och stank bakom henne. Hon rusade blint genom skogen, bort från torget. Hon hörde en icke drabbad varg bakom sug och lugnades av tanken. Kebury hade överlevt skogens första prövning. Nästa skulle vara att skaka av sig de överhängande hanarna. Det fanns gott om dem i skogen och det var en övningssak att motstå dem. "Jag svänger höger om hundra meter, om du inte svänger då så är du körd."
|
|
|
Monsta
Aug 4, 2015 21:16:30 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 4, 2015 21:16:30 GMT
Kebury nickade kort. Paniken gjorde henne svag och tankarna trasslade hela tiden in sig i varandra. Hon hörde förföljarnas tunga andetag bakom sig. Hundra meter, tänkte hon. Svänga, körd... Hela tiden ljöd vargarnas framfart bakom dem. Hon såg Zimbra tvärnita och göra en skarp 180 graders vändning för att därefter storma åt höger. Hon samlade sig för att göra samma sak. Hon skulle just skjuta iväg efter Zimbra när något högg tag i hennes ena bakben. Med ett chockat skrik vände hon på huvudet och stirrade in i ett par vredgade ögon över ett par läppar som var låsta kring hennes ben. Bakom förföljaren hoppade fler ilskna vargar. Hon var upphunnen av de Desperata.
|
|
|
Monsta
Aug 4, 2015 21:21:33 GMT
Post by vera on Aug 4, 2015 21:21:33 GMT
Hon hörde Keburys skrik och de upphetsade desperatas gläfsanden. Detta var inte första gången, hon hade till och med blivit tagen själv en gång. Men som ny i skogen var det svårare och Zimbra vände skarpt. Hon rusade rätt in bland dem och knuffade undan dem. "Bit inte! Du förgiftas av deras blod!" Kebury slutade hugga efter dem och tillsammans sprang de högerkurvan. De desperata klarade inte den och nu var de säkra. Deras förföljare var korkade och skulle inte förstå vart de tagit vägen.
|
|
|
Monsta
Aug 4, 2015 21:29:23 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 4, 2015 21:29:23 GMT
"Tack", flämtade Kebury när de, efter en lång omväg för att vara säkra på att ha skakat av sig förföljarna, nådde lyan. "Ingen orsak. Det är lätt att missbedöma den där svängen, lätt när man är ny. Jag har själv gjort det en gång, men det är inget att skämmas över. De är borta." Kebury satte sig flåsande ner och började se över om hon var skadad. Förutom några små skrapsår var kroppen intakt. "Så Zimbra, jag skulle gärna vilja höra mer om de här Desperata."
|
|
|
Monsta
Aug 5, 2015 20:42:00 GMT
Post by vera on Aug 5, 2015 20:42:00 GMT
"Uhm... Jo, eh... De- de är rädda för sjukdomen, drabbade av sin egen. De tappar helt förståndet och går inte att gå tillbaka." Orden ran ur henne när hon väl börjat, likadant gjorde tårarna och hon drog desperat med tassarna över nosen. Hon lade sig ner och rullade ihop sig till en otillgänglig boll.
|
|
|
Monsta
Aug 5, 2015 20:51:23 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 5, 2015 20:51:23 GMT
Kebury stirrade på Zimbra en kort sekund, osäker på vad hon hade gjort fel. Men så nöjde hon sig med den uppenbara slutsatsen att detta var ett känsligt ämne för Zimbra och slog förläget ner blicken. Ville inte glo på någon som kände sig sårbar. Själv reste hon sig och ruskade löven ur pälsen. "Jag går ut och jagar lite", mumlade hon. Visst, hon började jaga, men det slutade med att hon satte sig ett steg från sin hemort Mystic Mountains. Ett steg till, så var hon över territoriets gräns och tillbaka där hon föddes. Hon såg bergen, bäckarna, renarna långt därborta. Kände den kyliga vinden rufsa om i pälsen. Där måste det vara full vinter, medan det i skogen ännu var senhöst. Hon såg sin hemort. Men hon tog inte steget.
|
|
|
Monsta
Aug 5, 2015 20:55:59 GMT
Post by vera on Aug 5, 2015 20:55:59 GMT
Zimbra sprang efter henne. "Förlåt. Grejen är den att flera i min släkt, syskon, kusiner och min pappa är desperata. Jag pratar inte ofta om det, det är någon man skäms över. Jag litar på att du inte säger något till någon." Hon såg allvarligt på Kebury som såg tillbaka i samförstånd.
|
|
|
Monsta
Aug 5, 2015 21:01:22 GMT
via mobile
Post by Cashew on Aug 5, 2015 21:01:22 GMT
Hon hörde prassel i löven bakom sig och vände sig om, beredd på att få se en framjagande Desperat. Det var Zimbra. "Det var dumt av mig att fråga", svarade Kebury. "Men vad gör de här Desperata om dagarna? Har de något högkvarter eller så, eller vad sysslar de med när de inte skrämmer slag på oss andra? Du behöver inte svara om du inte vill." Hon lät blicken glida över bergen framför henne. Att känna den friska vinden som ju hörde bergen till stärkte henne - även om hon befann sig ett steg hemifrån.
|
|
|
Monsta
Aug 6, 2015 21:28:31 GMT
Post by vera on Aug 6, 2015 21:28:31 GMT
"Ingen vet egentligen. Många tror, men det är ingen som träffar dem i solljus, så ingen kan veta säkert." Hon trampade lite i den mjuka marken, började bli otålig. Här kunde de inte stå, lyan och all dagens arbete låg framför dem.
|
|