|
Post by Cashew on Nov 29, 2015 8:42:41 GMT
Nej. Nej nej nej nej! Det var inte så här det skulle bli. Azalea hade ingen lust att följa med ett gäng raggiga, monstruösa mördarmaskiner - vem visste vad de kunde ta sig till? - men hon hade ännu mindre lust att jagas av dem, så vi svalde och rusade efter dem. Den unga tikens hjärta bankade hårt i bröstet och hela tiden låg paniken som en kvävande slöja över henne.
|
|
|
Post by vera on Nov 29, 2015 9:43:28 GMT
Paow var väll inte den mest eftertänksamma vargen man kunde stöta på, men hon var snabbtänkt och klipsk, visste vilka chanser man skulle ta och inte skulle ta. Hon lät de vita tassarna snudda vid marken gång på gång, lät dem lyfta och pressas framåt i motvinden. De nådde flockens bostadsområde, en stor grotta med ett antal gångar som ledde in i okändheter, Paow kunde bara anta att det var små boenden. En tyst varg visade in dem i en av gångarna, och mycket riktigt nådde de snart fram till en relativt stor lya huggen i sten.
|
|
|
Post by vera on Nov 29, 2015 10:58:02 GMT
Venetos nos spårade flocken innan hans övriga sinnen han uppfatta det. Han stannade upp. En brysk doft av två olika tikar skar sig mot flockens sammanflätade band. Han sänkte huvudet och ryggen för att smälta in. Han var på farlig mark nu, långt från det han kallade hemma.
|
|
|
Post by Cashew on Nov 29, 2015 19:54:16 GMT
Azalea andades så tyst hon förmådde - det här var ett vådligt företag. Om hon åkte fast kunde vad som helst hända, och hon skulle inte ha någon som helst påverkan på det. Hon hade smugit sig bort från flocken, och det var utan tvekan det vanskligaste hon någonsin gjort. Hon hade aldrig varit en regelbrytare, men hon stod inte ut med flockens hotfullhet. Plötsligt stack det till i nosen. Azalea stelnade till och stirrade skrämt på främlingen som klev fram ur buskarna, innan hon mindes att hon borde böja på nacken och att det var ohyfsat att stirra på folk.
|
|
|
Post by vera on Nov 30, 2015 15:39:19 GMT
Veneto kvävde ett euforiskt gnyende innan han tog ett steg tillbaka i en hänsynsfull gest. Han nickade tyst till hälsning, men höjde tveksamt skulderbladen. han var bra hotfull när han ville det, och han visste inte tikens ensak. Men hennes doft absorberades inte av omgivningen utan stack ut, hon var säkert en av flockens nykomlingar. "Tjallar du ryker nacken på dig." Väste han, ville vara tydlig från första början. Visade hon sig vänligt inställd skulle han räta på ryggen.
|
|
|
Post by Cashew on Nov 30, 2015 17:38:11 GMT
Azalea ryckte till när det första som kom ur hanens mun var en hotelse. Nåja, hon hade i alla fall vett att inte stirra honom i ögonen. "N-nej, givetvis inte. Jag är ny här och... Och..." Gud vad hon svamlade om inget alls. "Förlåt mig", sa hon, och det krävdes all den styrka hon kunde uppbåda att säga det och samtidigt se på honom. "Det här är bara inte min dag, kan man väl säga." Och hon glömde alldeles av att vara artig.
|
|
|
Post by vera on Nov 30, 2015 18:31:58 GMT
Han log. "Nu har du fått allt om bakfoten tror jag." Han hade alltid varit mycket eftertänksam med vad han sa, och ville ofta förklara för andra ur han tänkte. Han var frispråkig och klar i huvudet, snabb i den blänkande tandbeprydda käften. "Så länge du inte har för vana att äga dagar alltså." Han log snett, tyckte sig skymta ett förläget leende. "Men jag förstår vad du menar, kanske... att dagen inte varit så lyckad hittills?" Hon skakade misströstande på huvudet. "Då är det en lyckodag för dig, jag är nämligen expert på just sådana saker."
|
|
|
Post by Cashew on Nov 30, 2015 18:48:42 GMT
"Jag tror inte att den här dagen fortfarande har chans att bli min lyckodag", sa Azalea sorgset. Plötsligt insåg hon vad hon höll på med. Om hennes nya flock hittade henne... Usch. De såg inte precis ut som några snälla dagisfröknar. Hon hade en känsla av att man bara fick en chans hos dem. Hur man ville förvalta den var ens egen ensak, men man fick inga nya. "Jag måste gå. Om de hittar mig här..." Hon avslutade inte meningen. För plötsligt började det prassla i buskarna och en stor, grå, raggig varg uppenbarade sig med blottade tänder.
|
|
|
Post by vera on Nov 30, 2015 20:25:57 GMT
Veneto reste ragg. Han matchade hanens storlek, dock såg hanens muskler mer seniga ut, Venetos var explosiva och stora. "Stick" Mumlade han till Tiken som han ännu inte visste namnet på. Sedan höjde han rösten. "Försvinn" Ordet dånade mellan klippväggarna, men hanen hånlog. "Försvinn" Morrade han och utan förvarning kastade han sig på hanen.
|
|
|
Post by Cashew on Dec 1, 2015 13:56:01 GMT
Azaleas hjärta bultade i bröstet och hon lydde Venetos uppmaning om att fly. Hon hann dock inte långt innan ett ilsket morrande nådde hennes öron, och hon snodde skrämt runt för att se vargen och Veneto ryka ihop. Vad skulle hon ta sig till? Det kändes fel att sticka och låta Veneto ta hennes strid, även om det var vad han hade sagt åt henne. Men hon skulle inte kunna bidra med något, skulle inte kunna hjälpa Veneto hur hon än gjorde.
|
|
|
Post by vera on Dec 1, 2015 18:34:25 GMT
Han rev, bet och slet i vargens tjocka hud samtidigt som han gjorde sitt bästa för att inte låta sitt eget blod spillas. Småningom backade de en bit ifrån varandra, och Veneto såg en feg förlorare i vargens ögon. Ligger man på botten så gör man allt för att komma upp, men när man är högst upp? Då har man inget att kämpa för, och färden nerför går snabbt som attan. Veneto tog ett steg mot vargen. Och den backade undan. Ett, två, tre steg.
|
|
|
Post by Cashew on Dec 1, 2015 20:59:47 GMT
Motståndaren backade längs den lilla klippstigen. Det blödde ur otäcka sår i dess sidor, skulderbladen stack ut som två magra vassa spetsar och ögonen var både ursinniga och undergivna. Men den kontrollerade sin ilska - insåg väl att den var bra mycket mer illa däran än Veneto - och flydde fältet. Först då vågade Azalea sig ut ur busken hon gömt sig under. Hon förväntade sig något i stil med: "Sa jag inte åt dig att sticka?" men Veneto var alldeles tyst.
|
|
|
Post by vera on Dec 2, 2015 5:41:39 GMT
Han skulle kunna trampa rakt in och ta över reviret, men istället gav han tiken en liten nick och snodde runt. Han rödbruna päls smälte in mot den grå-bruna stenen när han försvan ut i mörkret. Några stenar raslade ner för bergskanten men han var snart inne i en skreva, osynlig för omvärlden.
|
|
|
Post by Cashew on Dec 2, 2015 14:45:26 GMT
Avslutar rollspelet!
Men Azalea vill gärna träffa Veneto igen, kanske har de tagit sig nerför klipporna till Sand Sapirum? (:
|
|
|
Post by vera on Dec 2, 2015 14:53:45 GMT
Avslutar rollspelet! Men Azalea vill gärna träffa Veneto igen, kanske har de tagit sig nerför klipporna till Sand Sapirum? (: Absolut! Kanske min fransyska kan vara något för fin svarthåriga charmknutte där??
|
|
|
Post by Cashew on Dec 2, 2015 16:54:20 GMT
Jojo! Jag tror visst att Aslan kommer bli stormförtjust. Och Lea & Veneto kan ju hänga på Paow bara för att. ^^ Skapar nytt i Sand Sapirum da?
|
|
|
Post by vera on Dec 2, 2015 19:42:40 GMT
Jojo! Jag tror visst att Aslan kommer bli stormförtjust. Och Lea & Veneto kan ju hänga på Paow bara för att. ^^ Skapar nytt i Sand Sapirum da? Super!
|
|