|
Post by Cashew on Dec 2, 2015 16:58:54 GMT
Fortsättning på >> To the bottom of this world << i The Cliffs. Karaktärer: Azalea - CashewAslan - Cashew
|
|
|
Post by Cashew on Dec 2, 2015 18:51:28 GMT
Azaleas nos ryckte oroligt när nya dofter bars med vinden till den unga varginnan. Detta hände två veckor sedan mötet med den ilskna vargflocken i The Cliffs, mötet med Veneto och Paow. Hon hade gått vidare. Stuckit från berget medan hon hade chansen. Azalea vände huvudet mot berget ovanför henne. Hon kunde fortfarande se klippstigarna hon vandrat på, och berget blev dubbelt i det spegelblanka vattnet i Sand Sapirum. Var fanns Veneto nu? Och Paow? Hade hon klarat sig i flocken? Azalea blundade för en sekund, då minnet av hur Veneto ställt upp för henne och försvarat henne när han inte visste något mer om henne än att hon hade haft en dålig dag vällde över henne. Skjut undan. Tänk inte. Bara var.
|
|
|
Post by vera on Dec 2, 2015 19:57:43 GMT
Paow klippte med öronen när stendammet gjorde ett försök att täppa till dem. Hon hasade mer för stigen och tog ett stort språng ner sista biten och landade i vit sand. Hon snubblade framåt ett steg, och föll rätt in i en tunn svart päls.
|
|
|
Post by Cashew on Dec 3, 2015 18:07:35 GMT
Azalea hann knappt uppfatta ljudet av rullande sten förrän någon tumlade rakt in i henne och hon kastades någon meter bakåt. Glädjen vällde över henne när hon såg vem det var. "Paow!" utbrast hon.
|
|
|
Post by vera on Dec 3, 2015 18:28:14 GMT
"Oui Oui Ami!" Skrattade hon och reste sig igen. Hon kände oerhörd lycka öser att träffa en vänlig själ, speciellt någon som Azaela. "Jag har övat!" Utbrast hon utan att sluta skratta.
|
|
|
Post by Cashew on Dec 3, 2015 18:41:04 GMT
Azalea log stort mot Paow och plötsligt vällde undringarna över henne. "Jag märker det. Hur gick det? Med flocken? Jag stack ju för att de blev onda på mig..." Hon märkte själv att hon bara svamlade. Men om vargarna hade krökt ett hårstrå på Paows huvud visste hon att hon genast skulle storma upp på berget och ge dem alla en uppläxning. Och totalt strunta i vem hon var och att hon aldrig skulle kunna göra något sådant.
|
|
|
Post by vera on Dec 3, 2015 18:45:29 GMT
"Joo tavk det gick bra! Inte de vänligaste jag har mött men alla var väll inte lika dana." Hon log. Vad kunde gå fel nu?? Ingenting, förstås. "Jo... det gå ju rykten över allt vet du..." Hon skrattade till. "De säger att du var med när någon slog ledaren och sedan bara drog? Vilken idiot." Hon skrattade, men tystnade tvärt och lade huvudet på sned när Azaela inte skrattade med henne.
|
|
|
Post by Cashew on Dec 3, 2015 19:06:34 GMT
Hon stämde inte in i Paows skratt. Insåg väl ganska snabbt egentligen att det var Veneto det pratades om. Men hon hade funderat på honom den senaste tiden. Det hade nog varit dumdristigt gjort, men kanske inte idiotiskt. Han hade ju skyddat henne. En total främling. "Det är sant", sa Azalea. "Men annars hade jag åkt på rejält med stryk. Så jag är mest tacksam."
|
|
|
Post by vera on Dec 3, 2015 19:19:31 GMT
Paow nickade allvarligt, bestämde sig för att inte fråga mer. Men så sken hon upp i ett retsamt leende. "Så, var är hjälten nu då?" Hon vevade nöjt med svansen och öronen var piggt spetsade. Ett frasande ljud avbröt henne.
Veneto Han gick fram över den lilla kullen med det torkade gräset och sträkte på sig, spände bogen. "Han är här." Sa han och hoppades att solen gjorde hans päls mer röd än röd-brun. Så att den glänste lite effektfullt liksom. "Och han stannar väll et tag." Log han och började ta sig ner för kullen.
|
|
|
Post by Cashew on Dec 4, 2015 6:15:03 GMT
Azaleas hjärta slog en volt när hon fick syn på Veneto. En volt av lättnad över att han klarat sig och inte råkat i trubbel för hennes skull. En volt av tacksamhet för att han kanske hade räddat hennes liv. Och kanske något mer också. När Veneto nådde kullens fot, och därmed var bara några meter ifrån dem, sprack Azalea upp i ett stort leende. "Veneto", sa hon. "Du klarade dig! Så glad jag blir."
|
|
|
Post by vera on Dec 4, 2015 6:26:30 GMT
"Klart att jag klarade mig!" Skrattade han. "I sagor klarar sig alltid hjältarna, så varför inte i verkligheten också?" Han gick fram till dem. Han var större än båda tikarna, fick böja på nacken för att se dem.
|
|
|
Post by Cashew on Dec 4, 2015 19:37:06 GMT
Aslan tassade snabbt fram över det torra strandgräset när hans känsliga nos uppfångade den stickande lukten av främlingar strax innan hans öron hörde ljudet av lågmält tal. Kvickt smög han sig närmare, tills han stod på en liten upphöjning så att han såg ut över stranden och vargarna. "Och hjälten har anlänt", utbrast han och seglade nerför kullen.
|
|
|
Post by vera on Dec 4, 2015 20:11:19 GMT
Paow skrattade och gick fram till kullens fot, hindrade vargen från att komma ner. "Jasså? Och vad har hjälten gjort för hjältedåd?" Sa hon med ett milt roat skratt, hon visste absolut ingenting om hanen utom att han hade en oehörd självkänsla, som vågade kalla sig hjälte inför vargar han aldrig träffat förut utan att veta hur de skulle reagera. "Paouwlina, och du är Superman antar jag?"
|
|
|
Post by Cashew on Dec 4, 2015 21:43:37 GMT
Aslan log ett charmigt Aslan-leende, som bara han kunde, och gjorde sedan ett graciöst hopp så att han kom förbi Paowlina. "Ja, hur visste du det?" Han spatserade fram till den andra hanen och tog sig en ordentlig titt på både honom och den blyga svartpälsade honan. "Vad händer här, då? Säg något spännande, för jag har väntat i flera veckor på att något roligt ska hända. Det enda tidsfördriv man får är att diskutera med Ryen och Lola." Han uttalade Lolas namn som 'Låååla', som för att understryka hur ohyggligt tråkig han tyckte att hon var.
|
|
|
Post by vera on Dec 5, 2015 8:02:42 GMT
VENETO skakade lugnt på huvudet. "Nej, vi träffades precis. Jag är rädd att du lär få lika tråkigt med oss om vi inte rör på oss." Han log mot hanen. Han såg sig själv i hanens ögon, kanske lite mer ödmjuk, men någonstans var de lika. "Veneto"
|
|
|
Post by Cashew on Dec 5, 2015 9:21:46 GMT
Aslan log mot Veneto. "Behöver jag presentera mig?" Sedan blev han osäker på om han faktiskt hade sagt sitt namn och tillade: "Aslan." Han vände sig mot den lilla svartpälsade honan. "Åh, jag är Azalea", mumlade hon blygt. "Aslan, angenämt", svarade han muntert.
|
|
|
Post by vera on Dec 5, 2015 13:11:57 GMT
Paouwlina "Vi behöver mat" Avbröt hon och ställde sig bredvid Azaela. "Vart finns det?" Hon var allvarlig. Sedan hon flytt från flocken för närmare en vecka sedan hade hon inte ätit någonting, knappt sovit. Bara flytt. Hon kände sig lite dråsig, som om hon skulle kunna somna precis, precis när som helst.
|
|
|
Post by Cashew on Dec 13, 2015 8:45:24 GMT
Aslan skrockade. "Är det inte meningen att ni ska ta reda på det själva? Jag minns inte att jag blev något slags guide. Dessutom är det en klar överdrift. Maten finns ingenstans, så det blir er uppgift att hitta den." Med de orden vände han dem ryggen och travade spänstigt uppför kullen igen, så att han såg ut över dem. "Och ta inte lätt på det här. Jag känner många som misslyckats med den uppgiften. Eller rättare sagt, kände." Sedan snodde han runt och seglade ner för kullen, tills han var utom synhåll.
|
|