|
Post by alehajo on Nov 1, 2015 13:59:19 GMT
Ja, ett roll i Prairie of Sunset.. Vi kör väl som vanligt, rollar så vi möts.
|
|
|
Post by vera on Nov 1, 2015 15:42:23 GMT
Ayida travade målmedvetet framåt, men helt utan mål. Trots att hon inte rörde sig speciellt fort så låg dammet som ett streck bakom henne. Hennes röda päls brann i den tidiga morgosolen, likt holmen lystes den redan röda färgen ännu rödare och en het varm fluffade upp hennes päls ännu mer. Hon var minst sagt majestätisk, vacker, sagolik. Vad man nu ville kalla henne. Hon försökte att hålla ögonen öppna men dammet gjorde allt i sin makt för att pressa sig in i hennes ögon. Solen hävde sig upp över horisonten som ett brinnande klot och pallrade sig sakta upp på himlen. Ayidas öron vreds en aning när en kvist bröts bakom ett stenblock precis till höger om henne.
|
|
|
Post by Cashew on Nov 2, 2015 9:56:56 GMT
Hanens ljusgrå päls hade kanske kommit bättre till sin rätt i Mystic Mountains vita vinterlandskap. Den hade samma färg som den där ljusgrå haren med svarta markeringar han hade fällt den första dagen i detta nya land. Och hans gula, genomträngande ögon skulle ha lyst som lyktor genom virvlande snöstormar. Ja, han var nog bättre anpassad för bergen egentligen. Varför hade han då kommit hit? Hur kunde det komma sig? Han visste inte riktigt, kunde inte sätta tassen på det. Först hade han kommit till Sand Sapirum, men hans päls var tjock och även om den var silkeslen var den varm. Han hade inte stannat länge på stränderna utan gått inåt landet, kommit till en skog som sprakade av färger och vargar men inte känt sig hemma riktigt. Därefter hade vägen varit kort att vandra hit, till detta kala område som varken var varmt eller kallt. Borde han stanna? Passade han här? Kanske. Kanske inte. Mazes skuldror sköt i höjden när han kröp ihop bara några meter ifrån den intet ont vetande haren bakom ett skymmande klippblock. Hans tunga tass knäckte en gren och bytet for iväg på en millisekund. Han såg sin middag rusa bort på smala tändstickor till ben och svor för sig själv. "Varför drabbar allt sådant här just mig?" muttrade han tyst och rätade på sig. Tassade fram bakom klippblocket och höll på att flyga i luften av överraskning när han såg vem som tittade på honom.
|
|
|
Post by vera on Nov 2, 2015 17:09:24 GMT
Den rävliknande tiken spetsade öronen och såg med stora, klipska ögon på vargen. Hans gula ögon mötte hennes gråa och hon vek inte undan för en sekund. "Ayida" Log hon snabbt. Hon svepte med den tjocka svansen, insåg att han kanske misstog henne för en räv. "Döda mig inte" Nästan viskade hon och orden sveptes bort i vinden innan hanen hann höra något.
|
|
|
Post by Cashew on Nov 2, 2015 17:50:33 GMT
Tiken verkade trevlig. Hon presenterade sig som Ayida, och något mer, något hon mumlade men han aldrig hann höra. Han hade misstagit henne för en räv först, när han bara sett henne helt snabbt och inte hunnit ta en ordentlig titt på henne. Inte för att han tänkte nämna det, aldrig. Det kanske var ett känsligt ämne för henne. "Maze", svarade han och lät en aning trumpen. "Ursäkta. Det var inte meningen att låta sur, och det är jag egentligen inte. Min lunch stack sin väg, bara. Jag har haft en toppendag", sa han ironiskt. Jaså, så nu tänkte han dra hela sin livshistoria för rävflickan? tänkte han och tog ett steg närmare henne. Bra jobbat, Maze. Bra jobbat.
|
|
|
Post by vera on Nov 2, 2015 19:14:34 GMT
"Jo tack jag såg den sticka" Hon log och skakade misströstande på huvudet. "Den ser du inte på ett tag om du inte får upp en bra fart och det illa kvickt." Hon skrattade till, snodde runt och började frenetiskt jaga efter bytet. Oddsen var emot henne men hon hade gjort det förut. De korta benen gick snabbare än trumpinnar mot marken och sprången var lika stora som på en fullvuxen helvarg. Hon såg djuret svänga för sin inre syn, genade och kapade vägar. Snart hade hon djuret inom synhåll. Hon jagade inte våldsamt, utan smart.
|
|
|
Post by Cashew on Nov 2, 2015 20:56:02 GMT
Maze var inte sen att följa efter Ayida, hans reflexer var snabba och även om han kunde verka klumpig på grund av storleken och styrkan bevisade han allt som oftast motsatsen. Hon var liten och kompakt, hans raka motsats, men där hon genade kompenserade han med sina längre språng. Snart var Maze uppe jämsides med henne. "Jag ser honom", sa han sammanbitet. "Nu ska han få!"
|
|
|
Post by vera on Nov 3, 2015 5:51:27 GMT
Ayida ökade tempot för att följa med Maze. Han var dubbelt så stor som hon själv och hans ben var längre än henne. Hon hängde med bra även när Maze drog ifrån. När han kom ikapp haren började den svänga. Små snäva svängar som ingen varg kunde klara, kanske en räv men inte en halvräv. Studs gjorde sitt bästa för att leda tillbaka haren till Maze när den svängt, förutspådde de flesta svängarna och var där när haren kom. Listig som en räv, det stämde bra in på henne.
|
|
|
Post by Cashew on Nov 3, 2015 7:19:08 GMT
Ayida var verkligen en räv. Till utseende och rörelse sett. Hon sprang lika smidigt och genade lika snabbt som de kvickaste rävar han sett. Hon rusade runt så att hon på något vis fick bytet bakom sig, svängde runt och jagade den skräckslagna haren tillbaka mot honom. Maze var inte sen att slå ner på bytet när det kom rusande mot honom med räven som var en varg bakom sig. Gjorde snabbt slut på dess stress. På det lilla, ivrigt pickande hjärtat. "Tack", sa han vänd mot Ayida med bytet i munnen. "Om du vill kan vi dela. Som tack för hjälpen. Även om det nog inte blir så mycket av den här ändå."
|
|
|
Post by vera on Nov 3, 2015 14:50:58 GMT
"Det är bra, tack ändå." Log hon sanningsenligt. Hon hade ätit stor frukost och inte minst en stor lunch. Hon njöt av att leka med harar, hjortar och annan mat. Det kanske inte var så snällt, men roligt. Hon lade sig framför Maze och vilade huvudet på tassarna, slöt ögonen. Hon sveptes bort från den röda, spruckna marken med torrt, grunt gräs, men kom inte till något. Hon kunde inte komma på något ställe hon ville vara på än just här. Detta var helt enkel ett landskap, skapt för hennes päls och kropp. Perfekt för en liten räv.
|
|
|
Post by Cashew on Nov 3, 2015 15:01:00 GMT
"Okej." Han ryckte på axlarna och högg in på haren. Den var liten och han stor, så det gick snabbt. Sedan lade han sig ner och suckade djupt. Ayida låg bredvid honom och verkade sova. Han lät blicken svepa längs med omgivningen, över röda klippor, röd sand, röd himmel. Till och med vargen bredvid honom var röd. Han var en grå prick i en röd värld.
|
|
|
Post by vera on Nov 4, 2015 19:52:50 GMT
Ayida vaknade i skymningen. Åter igen fick solen hennes päls att brinna. Hon sprakade i röda och orangea färger i alla nyanser, en brinnande minivarg. Hon höjde stolt på huvudet och spärrade och ögonen. Hon sparkade till den sovande Maze. "Vildhästar, res på dig annars är du körd." I nästa sekund kunde hon höra hundratals hovar mot marken, kände jordens skaka och darra.
|
|
|
Post by Cashew on Nov 5, 2015 16:38:47 GMT
"Uff! Aj", muttrade han när han vaknade genom en spark. Marken under honom gungade, vibrationer steg upp och fortplantade sig i hans kropp. "Vildhästar", mumlade han i en utandning. Om man tänkte bo här var något det första man fick lära sig - att fly från vildhästar. Det gick inte att anfalla dem, inte ens de små, eftersom de alltid gick i stora flockar, alltid uppmärksamma, och alltid gav de sig på honom allihop. Vilket retade honom. För de hade sannerligen mycket kött på benen. Men det ända han kunde göra var att fly från dem och undvika att bli nertrampad. "Spring!" utbrast han när det första hästhuvudet skymtade i horisonten, och de närmade sig fort.
|
|
|
Post by vera on Nov 5, 2015 18:48:04 GMT
"Det menar du inte" Muttrade hon för sig själv innan hon rusade efter honom. Vildhästar var stora, farliga och mycket mer aggressiva än vad man kan tro. Hon låg som ett sträck efter marken och jagade snart fram sida vid sida om Maze. Trots den höga hastigheten lät smattret av hästhovar högre och högre och snart dånade det i öronen. Innan hon han förstå att dånande inte kom från hästhovar försvann marken under henne och dånet omslöt henne.
|
|
|
Post by Cashew on Nov 6, 2015 15:50:04 GMT
Ett klippblock alldeles intill dem knakade till. Dess inre struktur kollapsade, bröts sönder, och den röda stenen föll isär. Rakt mot dem. Stenens skugga gjorde marken svart och Maze svor lågt när han tittade upp och såg stenen komma fallande. Gjorde han ingenting skulle han dö. Nåja, det skulle i alla fall hindra hästarna från att trampa på hans kropp, tänkte han ironiskt och kastade sig åt sidan just som stenen slog i marken. "Se upp!" utropade han och knuffade Ayida ur vägen. Sekunden därpå spreds stenarna över marken där de just befunnit sig.
|
|
|
Post by vera on Nov 6, 2015 16:24:50 GMT
Ayida surnade till. Han hade räddat hennes liv, hon var skyldig honom sitt liv. Till hennes stora lättnade var hästarna dem hack i häl och hon hoppade på honom med full kraft för att han skull välta in bakom stenblockets resterande del. Hästarna tog höga språng över stenen och de tryckte sig tätt emot den skrovliga sidan. Det dröjde ett par minuter innan marken slutat skaka och den sista hästen galopperade förbi. Det var en gammal häst, långsam men fullt ätbar. Ayida som återhämtat sig snabbt rusade efter hästen.
|
|
|
Post by Cashew on Nov 7, 2015 8:26:27 GMT
Maze låg hopkrupen på marken dit Ayida knuffat honom en sekund efter att hon började jaga den sista hästen. Hjärtat slog hårt i bröstet och andhämntningen var tung. Han kontrollerade att ingen häst kom rusande och gav sig iväg efter Ayida. Även om hästen hon jagade var gammal kunde den vara farlig om den sparkade eller om de råkade hamna under den. Han måste hjälpa henne. Ingen av dem skulle klara sig helskinnade om de inte samarbetade.
|
|
|
Post by vera on Nov 7, 2015 15:16:05 GMT
När hästen märkte dess jagare ökades farten nämnvärt. Ayida var millimeter från att bli träffad ett antal gånger men klarade sig helskinnad ur sparkarna. Hon hängde snärt på hästens bakdel, bet sig fast och klöste efter fäste med klorna. Vitorna lyste på både henne och hästen och det hela liknade mest en rodeo. När hästen till slut föll var det Maze som dödat den och hon hoppade nonchalant av och skakade dammet ur pälsen. "Tack"
|
|
|
Post by Cashew on Nov 7, 2015 18:35:19 GMT
Han flinade över den döda hästens kropp. Präriedammet hade redan lagt sig över den och färgat pälsen röd. Han skakade dammet ur sin egen päls. Det hade varit en pärs att fälla hästen. Gammal men fortfarande farlig, risken att bli sparkad gick inte att komma ifrån och det var mycket kraft bakom de fyra hovarna. Han andades tungt och hjärtat bultade hårt, ville liksom inte lugna sig. "Ingen orsak."
|
|