|
Post by Cashew on Aug 11, 2015 11:55:21 GMT
Hon hävdade bestämt att hon klarade sig själv, att de kunde gå. Hon log brett, men han såg den skälvande oron, leendet nådde inte ögonen. Han trodde inte att hon skulle göra det. "Jag har ändå inget annat för mig. Så jag tror att jag stannar här en liten stund, om det går bra för dig alltså", sa han och kände henne slappna av lite. Och om Ryen stannade så stannade Zassa också.
|
|
|
Post by vera on Aug 11, 2015 11:59:28 GMT
Hon andades lugnt. Hon var glad att hon grävt en liten lya. Både för att den var precis lagom när hon var ensam, och för att hon fick ligga nära andra när hon inte var ensam. Hon slickade bort resterna av hennes nos tillfälliga utbrott och lade huvudet på tassarna. Hon kände hur tröttheten svepte över henne. Hur hon försvan från jordens yta och in i drömmarnas rike. "Men jag klarar mig bättre i sälskap..." mumlade hon innan hon försvann i sömnen.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 11, 2015 12:21:02 GMT
Han märkte att Lola somnat, hon låg stilla med fridfullt slutna ögon och andhämntningen var jämn. Han sov inte, troligtvis inte Zassa heller. Men hans nya jag, format och färgat av stridens grymheter och den lilla inbördes fiendskap som uppkommit, förstod att all vaken tid inte behövde fyllas med ord. Hans nya jag lät tystnaden bli hans nya röst, lät tystnaden tala. Han hade ingen aning om hur länge de legat där, men till slut släppte sömnen taget om Lola och hon slog upp ögonen.
|
|
|
Post by vera on Aug 11, 2015 12:28:06 GMT
Hon hickade till. "Jag... jag trodde inte ni var kvar!" Hon hade dragit så häftigt efter andan att hon fått hicka och nu kämpade hon för att svälja ryckningarna. De andra skrattade åt hennes ansträngda blick och uppblåsta kinder. Hon andades ut trodde det var över och... hick! Hon suckade, gav upp. "Jag trodde ni gått till den andra lyan. Den som är eran. Eller till klippan." Hon andades djupt. Hon var verkligen dålig på att prata. Hon kanske borde sluta helt. Eller inte.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 11, 2015 12:33:50 GMT
Han ryckte till vid ordet 'eran'. Kastade en hastig blick på Zassa, som såg både bestört och förlägen ut på samma gång. "Vi har inte flyttat in", sa han snabbt. Formulerade om sig. "Jag menar, den är inte vår. Eller, vi bor inte ihop." Så krångligt allt blev! Vissa hanar hade säkert jublat och tyckt att han hade värsta drömtillvaron med två tikar, men för Ryen var det bara krångligt. Han såg på Lola för att försöka tyda hennes ansiktsuttryck.
|
|
|
Post by vera on Aug 11, 2015 12:38:20 GMT
Hon slog ner blicken. "Förlåt jag... jag bara såg er där igår och trodde..." Ush vad pinsamt det blev! Hon ryckte än en gång till i sin ljusa hicka. Hon blinkade flera gånger, trängde undan de tårar som börjat tränga på. Till hennes lättnad försvann de och hennes ögon förblev torra. Hon hade gråtit alldeles för mycket de senaste dagarna, hade blivit mesig och patetisk. Hon lade huvudet på tassarna och såg framför sig på Ryens tassar. Det var ändå lättande på något sätt. De bodde inte ihop. "Ähumm... men var bor du då?"
|
|
|
Post by Cashew on Aug 11, 2015 12:51:25 GMT
"Jag hade en liten riskoja i skogen", sa han. "Inte stor eller ståndkraftig, men lagom för mig. Innan alla vi träffades. Men så var det striden, och nu när hela skogen osar blod förstår ni kanske att jag helst inte vill gå tillbaka. Dessutom tycker jag det är onödigt att var och en sover ensam när vi kan vara tillsammans", tillade han med ett litet leende. Båda tikarna studerade honom uppmärksamt.
|
|
|
Post by vera on Aug 11, 2015 13:00:14 GMT
Lola visste redan att hon inte var ämnad att sätta sina tassar i Zassas lya, men sa inget. Istället log hon brett. "Ja! Jag lär få gräva lite till antar jag..." Det sista sa hon med en lite fundersam min. Lyan var skapad för henne, hon visste inte hur hon skulle fortsätta. Hon behövde åtminstone ett rum till. Det fanns en liten utgrävning för mat, där låg rester av en gammal hare. Hon reste sig och gick runt i lyan. Hon gick över Ryen som låg nära väggen. Typiskt big snubblade hon på hans ben och föll ihop över honom. Hon reste sig generat och hoppade över med bakbenen. Ryen hade inte gett ett ljud ifrån sig, inte ett tecken på att hon hade landat så tungt. Var hon så liten? Hon såg inte på honom, utan gick vidare. Förbi Zassa som lydigt makade sig en bit från väggen. Så vände hon om. Strax till vänster om man bara gick rakt in. Där, till vänster om där solens strålar sken. Där fick det grävas ett litet hål. Ett litet. Det var ämnat för henne. Om hon hade jäster ville hon inte vara ivägen. Hon lade sig markerande i urgröpningen. Hon vågade fortfarande inte se på Ryen. Varför hade han inte gett ett ljud ifrån sig? Hon kände sig urdum.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 11, 2015 13:06:33 GMT
Lola hade snavat över hans ben och fallit på honom. Ryen visste inte varför - den gamla Ryen hade fällt någon sarkastisk kommentar som antagligen fått Lola att rodna. Men Lola var inte den enda som hade förändrats. Han märkte att hon sneglade på honom ur ögonvrån, när hon trodde att han inte såg. Märkte att hon undrade. "Det är okej", sa han. Pressen att säga något. "Du väger knappt mer än dina ödlor."
|
|
|
Post by vera on Aug 11, 2015 13:13:30 GMT
Hon vände blicken helt åt hans håll. Hon visste inte vad hon väntat sig. Hon såg formande på honom, letade efter något mer. Kanske, något i hur hans öron var riktade mot henne. Hon kunde inte avgöra vad det var, men det var något. Hon lade huvudet på marken och framtassarna över nosen. Av någon anledning skämdes hon. Kanske för hennes fall? Hur som helst så var det som att hon krympte, blev en utställd valp. Hon rullade ihop sig. Hon sov så väldans mycket, var så väldans trött. Hon lät undslippa en suck. Hennes ögonlock slöts. Hon somnade inte helt. Bara halvsov. Hörde allt.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 11, 2015 14:30:59 GMT
Hon förblev tyst och blundade. Istället hörde han Zassa ta till orda, hennes röst klingade beslutsamt och högt i lyan. "Ryen? Jag måste säga någonting till dig." En liten suck, ett stön om man så vill, tog form och ekade mellan skallbenets väggar men han lyckades hejda den från att pressa sig ut genom de sammanbitna läpparna. Ännu en kärleksförklaring? Kunde det bli mycket knepigare? Helst av allt ville han bara lägga sig ner och sova, avskärma sig från omvärlden, sanningen. Gömma sig bakom ett ogenomträngligt skal, ett pansar. Men det kunde han förstås inte göra. Han lärde sig att det inte tjänade någonting till att fly verkligheten. Då gjorde det bara ännu ondare när man återvände. Istället vände han blicken mot Zassa och väntade på vad hon skulle säga. Inte förväntansfullt - förutsägbart. Han anade hennes ord redan innan de var uttalade och flöt fritt i luften.
|
|
|
Post by vera on Aug 11, 2015 14:58:42 GMT
Lola bet ihop käkarna. Hon kände ingen gråt komma, hon kände sig tom. Hon visste precis vad som skulle komma att sägas. Hon bara väntade. Beredde sig på att rusa ut beroende på Ryens svar. Hon slog upp ögonen och lät de stora runda kloten glida mellan vargarna. Hon såg Zassas päls glesna när hon andades in. Nu. Det var Zassa som skulle avsluta det hela. Eller, börja slutet. I slutändan var det änd Ryen. Lola vågade inte annat än se på honom med stora glansiga ögon. Nu.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 11, 2015 16:15:14 GMT
Zassa såg på de båda vargarna. Hon var tyst. Lola skulle säga något till Ryen. Och Zassa var rädd för vad hon skulle få höra. Hon ville ha Ryen så mycket att det gjorde ont. Det kändes som om någon körde en elvisp genom hennes hjärta varje gång hon såg Ryen och Lola. Så kändes det i henne. Så hon suckade och sjönk ihop
|
|
|
Post by Cashew on Aug 11, 2015 16:55:25 GMT
Zassa fullföljde inte meningen hon samlat sig för att säga. Hon sjönk ihop på lyans underlag och Ryen rusade fram till henne, rädd för ytterligare en psykisk kollaps. Han puffade på henne, medan Lola stumt satt i lyans hörn och oavvänt stirrade på Zassa utan att se henne. Ryen drog ett djupt andetag för att rensa tankarna. Det här var mer än han orkade med. Lola och Zassa praktiskt taget slogs verbalt, han orkade inte ha all denna press på sig. Båda väntade bara på hans slutgiltiga dom. Men även om han kommit fram till något skulle han tveka, rygga tillbaka. Inte vilja utdela den, eftersom det var oundvikligt att någon sårades.
|
|
|
Post by vera on Aug 11, 2015 17:02:15 GMT
Lola andades ut. Zassa sa ingenting. Hon kanske hade ångrat sig? Hon kände tankarna strömma tillbaka. Men hon hade inget kvar att reda ut. Hon slickade sig om nosen. Den kändes torr. I all väntan hade hon helt glömt bort att blöta den. Hon hostade till när hon drog in det torra dammet som nosen burit. Även nu kom hon att tänka på hur ljus och barnslig hennes hostande lät. Hon rätade på benen och ställde sig upp. Hon behövde röra på sig. Hon drog med sig en slamsa kött ut och åt den i sanden utanför. Hon nosade rätt på en hare. Hon jagade den en stund mest för att röra på sig innan hon slängde sig över den. Hon åt större delen av den på stranden. Hörde sandkorn trampad undan bakom sig. Hon låg stilla kvar. Vem det än var så lade den sig bredvid henne.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 11, 2015 17:12:18 GMT
Zassa hade vaknat till liv i lyan under tiden Lola varit borta, hon hävdade att hon bara var trött. Ryen köpte påståendet utan att fråga vidare och lämnade henne i lyan med orden: "Är du trött mår du nog bra av lite vila." Han hittade Lola i sanden en bit bort. Han var sliten, alltför höga krav sattes på honom och alla förväntansfulla blickar var mer än han klarade av. Han behövde ta en paus en stund. Trött sjönk han ner bredvid Lola i sanden.
|
|
|
Post by vera on Aug 11, 2015 17:19:49 GMT
Hon sa inget. Såg hans trötthet, han dolde den inte. Istället lade hon över det som blivit kvar av haren. Sedan låg hon stilla med huvudet vilandes på framtassarna. Hennes ögon följde vågorna som mjukt rullade in, snuddade den yttersta pälsen på hennes tassar, och gled ut i havet igen. En del av henne önskade att hon var en våg. Att hon bara kunde glida åvan ytan ett tag och se allt där, och sedan glida ner i tystnaden och mörkret. Men en annan del av henne ville inget annat än att vara kvar. Att springa i den vita sanden och sick-sacka mellan träden i den torra skogen. Hon hörde Ryens andetag bli jämna och det dröjde inte länge innan hennes egna gick i takt med hans.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 11, 2015 17:27:21 GMT
Han tuggade i sig resterna av den sega, undernärda haren och slickade blodet från läpparna. Därefter lade han huvudet på sina kolafärgade tassar och försökte urskilja något bortom horisonten - grannriket Umbra Silva. Han undrade om det fanns någon annan i världen som hade det så bra som han; men samtidigt var så pressad. Han märkte inte att han snart föll in i Lolas andningsrytm. Vid det laget hade han redan somnat.
|
|
|
Post by vera on Aug 11, 2015 17:46:07 GMT
Hon vaknade. Hon visste att hon drömt, men kom inte ihåg vad den handlade om. Hon låg kvar. Hörde på Ryens andetag som sakta föll ur sin rytm. Kände doften av sömn som undangled honom. Hon iaktog honom. Märkte när han visste om henne. Men han gjorde ingen ansats att flytta på sig. Istället yttrade han några få ord, men som ändå betydde så mycket.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 11, 2015 18:20:58 GMT
"Jag tror jag vet vad kärlek är", sa han. Sömnen hade gjort honom gott. Faktum var att det var en av de bästa tupplurar han tagit de senaste veckorna. Lola såg på honom och han visste att han gjorde rätt. "Jag tror att jag älskar dig, Lola."
|
|