|
Post by vera on Aug 10, 2015 21:08:54 GMT
"Nej, mitt svar var luddigt. Det är lagligt med luddiga svar." Hon jobbade förtvivlat med att reda ut vad han sagt. Och vad hon själv sagt. "Eller alltså... jag vet, vad kärlek är för mig. Det är... en storm. Och när man tror att den är över, så har ens båt bara glidit in i stormens öga. Men småningom glider den ut på andra sidan, och där väntar stormen igen." Tårarna slutade rinna. Hon såg tomt framför sig. Rabblade upp sanningen som en inlärd ramsa. Hon såg på Zassa. Hon visste vad kärlek var. Hon utstrålade den tydligt. Men Lola var säkrare. Hon hade just glidit in i ögat, nu kunde hon bara vänta på att åka ut igen. Det gick snabbare än hon trott.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 21:23:53 GMT
Han log sorgset åt hennes pricksäkra beskrivning. Men för honom var kärlek något annat. "Min tolkning av ordet är värmen man känner i bröstet när man ser på varandra. Lyckan i varandras ögon. Leendet på varandras läppar. Hjärtats rytm, två hjärtan som slår i samma takt." Han såg på Lola och försökte tolka hennes ansiktsuttryck.
|
|
|
Post by vera on Aug 10, 2015 21:32:55 GMT
Hon andades in ett djupt skälvande andetag. "Jag antar att du har rätt. Men jag... jag vill ha en egen. Din är Zassas också. Det är som att... som att jag inte vågar ta den plats som jag får, och då blir den någon annans och jag... jag vet inte vart jag ska ta vägen längre. Jag har fått svar men jag vet fortfarande inte om du älskar mig. Jag är liksom tömd. Inte tom, men tömd.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 21:41:49 GMT
Det var tortyr att höra henne bekänna sina känslor medan han fortfarande satt inne med sina. Medan hon förde fram sina tankar i ljuset tampades han med sina inombords. Han betraktade hennes rödbruna, tjocka fäll. Studerade hennes gröna ögon, trekantiga öron och svarta, darrande nos. "Det är så komplicerat", sa han plötsligt. "Jag älskar dig, Lola, men jag älskar också Zassa. Jag älskar er båda för mycket för att kunna välja just nu. Men du ska alltid tänka på min kärlek som din egen."
|
|
|
Post by vera on Aug 10, 2015 21:46:43 GMT
Hon såg på hans bruna ögon. "Jag ska aldrig låta den gå." Hon log svagt. Hon kände sig verkligen uttömd. "Nu kan du inte såra mig längre. Så nu får du hjärna berätta vad det var för sårande tankar du tänkt, prins morgonvacker." Hon skämtade med orden, men hon var gravallvarlig. Hon såg Ryens käkar spännas, men de öppnades.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 21:50:56 GMT
"Sårande tankar? Jag funderar fram och tillbaka, väger känslor mot varandra. Försöker hitta en röjd väg att gå. Ena stunden är jag säker på vem mitt hjärta tillhör, medan nästa väller över mig. Bollar från och till." Han log ett igenkännande leende vid hennes ord 'prins morgonvacker'. Mindes deras lekar på stranden. Då relationen bara varit vänlig.
|
|
|
Post by vera on Aug 10, 2015 21:59:35 GMT
"Ush vad jag trivs dåligt i denhär lyan! Jag får nog göra en ny." Hon kände hur stämningen lättade. De var över hindret och sprang vidare. Det kändes som om en tyngd lyft från hennes bröstkorg. Hon kunde andas igen. Hon stannade upp mitt i sekunden. Kände en ny värme, en som inte var hennes.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 22:03:44 GMT
Han log sorgset och reste sig. Ville inte lämna Zassa ensam, avsvimmad, men hungern gnagde. Han mumlade något ohörbart i stil med: "Jag går ut och jagar", klättrade ut ur lyan och andades frisk strandluft. Lukterna befriade honom för ett tag. Han hittade en dumdristig hare på stranden som blev en utmärkt måltid. Därefter tog han plats på sin klippa igen och såg ut över vågornas skum, mot en dansande blå horisont.
|
|
|
Post by vera on Aug 10, 2015 22:11:15 GMT
Lola lade sig i öppningen. Hon gick inte ut, men hon ville desperat ha den friska luften. Hon misstänkte att hon somnat så, för nästa gång hon öppnade ögonen såg hon Ryen vada ut i vattnet ett femtiotal meter bort. Hon lås stilla, iaktog hans rörelser. Sedan gled hon ner i lyan igen. Hon lade sig åter igen längst in. Visst var det trångt att vara tre här, men just nu var det nig bäst att hon var ensam. Lättast i alla fall.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 11, 2015 5:57:47 GMT
Zassa öppnade sömnigt ögonen. Hon låg i Lolas lya, men Ryen var inte där. Zassa kände ett starkt behov av att komma till honom. Hon gick ut ur lyan, såg honom vada i vattnet. Det här var ett perfekt tillfälle att visa honom lyan vid klippan. Med snabba steg sprang hon mot honom.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 11, 2015 6:27:16 GMT
Han hörde springande steg i sanden, det var Zassa. Han avbröt sitt vadande och traskade in mot henne, som stod i vattenbrynet. "Kom! Jag vill visa dig en sak", sa hon och satte iväg. Undrande följde han efter. Sedan striden hade han inte varit sig själv - press gör så med vargar.
|
|
|
Post by vera on Aug 11, 2015 6:47:47 GMT
Lola tänkte, slipade och redde ut sina tankar. Att Ryens kärlek bar hennes var svårt att förstå i början. Men sedan gjorde hon det till en kompromiss med sig själv. Ryens kärlek till henne tillhörde bara just henne. Den till Wizzla hade hon inte med att göra. Hon funderade på sitt beslut att vara ensam i lyan ett tag. Men utan förändring. Tills allas tankar hade retts ut fick hon gott sova själv. Lyan var liten, skulle enkelt hålla värmen. Och hon trivdes. Hon hade alltid levt lite i bakgrunden, och det var skönt att ta en paus från rampljuset ibland, gå tillbaka till bakgrunden. Småningom skulle saker med Ryen redas ut och hon skulle förhoppningsvis få ett rättfram svar. Då skulle hon vara redo, men just nu var lyan den enda platsen där hon fick ordentlig ro.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 11, 2015 7:25:06 GMT
Bakom klippan låg en lya, inte särskilt stor men hade plats för två vargar åtminstone. Sanningen gick upp för honom. Inte sakta och milt, utan hårt, som ett knytnävsslag i ansiktet. Det gick upp ett ljus för Ryen. "Fint", sa han med blandade känslor. Han var både rörd, tyngd, gråtfärdig, glad och befriad på samma gång. "Jättefint!" Han såg på Zassas förväntansfulla ögon.
|
|
|
Post by vera on Aug 11, 2015 7:39:38 GMT
Hon gick ut ur lyan. Hon hade inte ätit på jättelänge. Hon letade i buskarna närmast, men hon behövde stenar för att hitta ödlor. Hon satte av åt samma håll som Ryen och Zassa, såg deras svansar sticka ut ur en lya. Hon sprang beslutsamt vidare. Det var deras ensak, inte hennes. Om de ville bo ihop så fick de göra det. Men hon kunde inte undvika att känna ett stygn av sorg.
Hon kastade sig över första bästa stenar. Ödlan smakade otroligt bra när hon inte ätit på så länge. Hon slickade sig belåtet om munnen och travade med sänkt huvud ner till vattnet. Om de fortfarande var där ville hon inte se på dem. Det skulle skaka om hennes beslutsamhet. Hon plaskade glatt ut och svalkade hela kroppen i vattnet. Hon gick upp och rullade ihop sig på land. Hon hade ingen lust att gå tillbaka till lyan just då, utan somnade. Mitt i den vita sanden.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 11, 2015 7:48:43 GMT
Ryen hörde plasket och vände uppmärksamheten mot vargen som låg därute i den vita sanden. Lola, med solens strålar i pälsen. Han var villrådig. Om han gick till Lola skulle han såra Zassa. Om han inte gick till Lola skulle han på ett sätt såra henne. "Vad mysigt det är", sa han till Zassa. "Ska vi gå ut och ta en tupplur med Lola? Så hon inte känner sig... Hm, ensam, antar jag." Han visste att orden kunde tolkas som att han ville ut ur lyan, till Lola. Vilket halva Ryen ville också. Zassa tassade efter honom ut, och han sjönk ner bredvid Lola utan att se på henne. Han höll blicken fäst på något ovanför horisonten och försökte glömma de två rivaliserande tikarna på var sida om sig.
|
|
|
Post by vera on Aug 11, 2015 7:55:51 GMT
Lola kastade sig upp. Det första hon kände när hon vaknade var andra vargars närhet, och hennes första tanke? Fiender. Men det var inga fiender. Hon lät morrandet glida ner och raggen slätas ut. De andra två hade vaknat och hon skämdes lite över sitt rädda beteende. Hon mumlade något om att hon skulle försöka sig på en hare. Sedan sprang hon med smidiga steg in mot skogen. Hon hittade en flämtande trött hare i ett snår. Hon lät den vara och kutade tillbaka mot sin lya i panik. Hon virvlade förbi de andra som reste ragg. Haren hon sett var jagad, och nu var Lola också det. Jägaren måste trott att Lola tagit hans byte. Hon kurade ihop sig i ett hörn, välsignade sin färg som gjorde att hon smälte så bra in i den rödaktiga jorden. Försökte andas lugnt och tyst.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 11, 2015 8:01:32 GMT
Ryen och Zassa reste sig upp och morrade åt vad som än skrämt Lola. Förföljaren var borta nu - han såg en besviken rörelse i skogsbrynet. Troligtvis hade jägaren inte velat ge sig på de tre musketörerna, en mot tre. Han tassade försiktigt fram mot Lola, som klämt ihop sig i ett snår. Hennes lilla kropp skalv av rädsla, hon knep ihop ögonen och hoppade till när hon upptäckte honom. "Det är bara jag", sa han och slickade henne på nosen.
|
|
|
Post by vera on Aug 11, 2015 8:06:13 GMT
Hon öppnade långsamt ögonen. De var blanka av tårar, men ingenting svämmade över, på utsidan. "Bara?" Hon log genom draperiet av salta tårar. Hon kände hur skakningarna blev mindre, hur hon andades lugnare. Hon reste sig på skälvande ben. Hon lutade sig lätt mot Ryen, sög in värmen som en tröst. Lola styrde sina steg mot sin lya, längtade hem till lugnet. Ryen såg ut att tveka, men följde henne till lyan.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 11, 2015 11:35:57 GMT
Han tvekade när Lola stapplade mot sin lya. Tittade ångerfullt på Zassa, som hållit sig på avstånd. Han drunknade i hennes bedjande ögon. Kärlek hade inget med det här att göra. Ryen var en vän i alla lägen. Han ställde upp för dem som behövde det. "Följer du med?" frågade han Zassa, som bet sig i läppen och under tystnad gick mot honom. Så vände han sig om och på rad traskade de tre vargarna mot Lolas lya.
|
|
|
Post by vera on Aug 11, 2015 11:41:50 GMT
Lola hasade ner i lyan. Hon frös, det rann ur nosen och hon kunde inte förmå tårarna att sluta rinna. Hon hade väll antagligen ätit en sjuk ödla. Hon rullade ihop sig till en huttrande boll längst in i lyan. "Nu klarar jag mig själv. Tack!" Hon log så trovärdigt hon kunde innan hon tryckte in nosen i pälsen igen. Trots att tårarna ran var hon inte ledsen. Hon visste inte vad hon kände. Lite av rädslan låg kvar. Innerst inne ville hon inte att någon av de andra skulle gå. Ville inte bli lämnad ensam. Till hennes stora lycka hörde hon någon av de andra tveka.
|
|