|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 19:44:31 GMT
Han undrade om chocken syntes i hans ansikte. Om han såg lika förvånad ut som han kände sig. Han tog ett steg bakåt av pur förvirring och studerade Zassas ansikte, uttryckslöst. Sedan till Lola. Det bestämda leendet var beräknande, forskande. Alla väntade på hans reaktion. "Jag..." Den vanligtvis så humoristiska och befriade Ryen var nu tillknäppt och förtvivlad. Vad han än sa skulle han såra någon. Han var inte ens säker på vad han kände. Skulle han bli tvungen att välja? Känslorna var tilltrasslade och svåra att reda ut, speciellt inför en väntande publik. "Ursäkta mig." Han rusade ut ur lyan och styrde stegen mot sin älskade klippa.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 10, 2015 19:50:25 GMT
Zassa såg Ryen försvinna ut och kastade sig efter honom samtidigt som hon gav Lola ett mördande ögonkast. När hon kom ikapp Ryen satt han på klippan. Zassa hoppade upp och satte sig, men sa inget. Det såg inte ut som att Ryen ville prata just då. Den annars så pratglade hanen bara satt där. Så Zassa gick fram till honom, satte sig bredvid honom och började slicka hans päls så som hon alltid gjorde. När hon kom till pannan och öronen slutade hon slicka och viskade tyst: "Jag finns alltid här för dig. Oavsett vad som händer. Glöm inte det". Sedan fortsatte hon att slicka.
|
|
|
Post by vera on Aug 10, 2015 19:50:47 GMT
Lola pustade ut. Hon hade vunnit striden mot sig själv. Av någon anledning kände hon inte att hon behövde fortsätta vara stark, även om Zassa var där. Kanske för att hon var en tik, men hon visste inte säkert. Hon väntade. Timmarna gick. I början var hon säker på att Ryen skulle komma tillbaka, men hon blev allt mer osäker ju längre tid som gick. Äntligen, efter nästan 5 timmar, hörde hon tassar utanför. Men hon lät bli att vädra, om det inte var han så ville hon inte bli besviken. Men hon visste att hon bara sköt upp det, oavsett när hon fick reda på det skulle on bli besviken om det inte var han. Besviken på sig själv.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 19:56:14 GMT
Han blinkade för att värja sig mot Zassas omtänksamma slickar och kände sig illa till mods när han nickade kort. Egentligen ville han inte gå tillbaka till lyan bara för att ställas inför tikarnas undrande frågor, men Zassa tassade bredvid honom och han kunde inte bara vända om. Han visste inte själv vad han kände. Vad han ville. Hur skulle han då kunna klä sina tankar i ord? Speciellt som vilka ord han än använde skulle såra någons känslor. Han tog mod till sig och traskade in i lyan, där Lola uppmärksamt stod och iakttog honom. Efter honom klättrade Zassa in. Han kastade en modstulen blick på Lola när han gick förbi henne och lade sig längst bort i lyan med ansiktet bortvänt, försjunken i egna tankar.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 10, 2015 20:00:42 GMT
Zassa såg på Ryen. Han låg längst inne i lyan. Han såg så nedstämd ut att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Så hon gick fram till honom, slickade honom lätt över ansiktet och lämnade sedan lyan. Hon sprang mot klippan. I den lilla skyddade strandgläntan bakom klippan började hon gräva. Hon grävde en lya för två vargar. Hon visste inte vilka vargar det skulle bli. Men när hon grävde hoppades hon innerligt att det skulle bli hon och Ryen.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 20:03:44 GMT
Zassa hade stormat ut efter att ha slickat honom över nosryggen. Han kände sig elak, märklig, dryg till mods, men han kunde inte åtgärda det. Inte alls. Man styr inte sina känslor. Man reder inte ut dem på kommando heller. Lola tassade försiktigt fram till honom. "Jag är ledsen", mumlade han tyst, nästan ohörbart.
|
|
|
Post by vera on Aug 10, 2015 20:05:12 GMT
"Har är inte rädd. Varför är du det?" Hennes röst lät mjuk, lika len som den gjort innan hon förrändrat sig själv. Hon funderade på om det kanske var just det som skrämde honom. Att hon inte var den han kände. Men så morskaste hon upp sig. Hon kände hur hennes nät var påväg att brista. Om det skulle hålla så fick han lära känna en ny Lola. Och om han stack... ja då visste hon inte. Då skulle alla hennes trådar att knyta ikon nätet med försvinna med honom.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 10, 2015 20:08:53 GMT
Så fort lyan var klar började hon inreda den. Hon eftersom väggarna till största del bestod av fuktig sand och jord isolerade de bra och skyddade mot allt möjligt. Lyan var med flit utformad så att endast två vargar skulle få plats i den. Zassa visste att det var dumt. Men hon ville inte ha Lola i sitt hem. Och om Ryen skulle välja Lola så visste hon att då skulle hon lämna Sand Sapirum för gott och vandra tillbaka till Ancient Forest. Till Kebury. Men hon hade bara en chans och den tänkte hon ta nu. Med snabba språng sprang hon mot Lolas lya
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 20:08:56 GMT
"Jag är inte rädd... Jag vet bara inte. Det känns som om vad jag än säger, vad jag än gör, så blir någon sårad. Som om jag har någon slags makt jag inte vill ha. Men... Jag behöver veta." Han tittade på hennes lilla ansikte. Milt, mjukt, förstående. Hennes gröna ögon mötte hans med en trygghet som fick honom att slappna av. Han kunde berätta vad han ville för Lola. Han litade på henne. "Tycker du om mig?" Så. Nu var det sagt. Han kunde bara hoppas att hon vågade säga som hon kände. I samma stund hörde han Zassas steg utanför lyan.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 10, 2015 20:13:10 GMT
I samma sekund som Zassa kom in i lyan såg hon Ryen och Lola. De sätt längst in i lyan och de satt alldeles för nära varandra. Zassa ryggade tillbaka ett par steg. Det snurrade till i hennes huvud. Kanske hade hon gjort allt förgäves. Kanske var det redan försent. Tanken gjorde henne svimfärdig. Hon sjönk sakta ihop på golvet, såg de andras undrande och oroliga blickar. Nej, tänkte Zassa. Jag vill inte. Men sen gled hon bort.
|
|
|
Post by vera on Aug 10, 2015 20:16:31 GMT
Lola lade huvudet mot golvet. Hon kände en dum tår rinna i den annars torra pälsen. "Ja" Viskade hon. Hon drog med tassen för att få bort det salta vattnet, men det fylldes bara på. Hon andades långsamt och skälvande. Knep ihop ögonen hårt och rullade ihop sig. Skärp dig! Hon sträckte ut kroppen igen och lyfte huvudet med en ny värdighet. Hon lät tårarna rinna bäst de ville. Det var all värdighet hon hade kvar.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 20:18:49 GMT
Hon hann knappt avsluta meningen förrän Zassa brakade ihop på lyans underlag och han gav till ett upprört litet gläfsande. Rädslan måste synas i hans ögon när han vände sig mot Lola, vars tårar fortfarande rann, han bad henne om hjälp. Om assistans. Han puffade på Zassas livlösa kropp, slickade henne över nosen och förträngde tanken på hur ont det måste göra i Lola just nu till sitt sinnes mörkaste hörn.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 10, 2015 20:20:24 GMT
Zassa hörde röster runtomkring, men det brusade och snurrade i hennes huvud. Allt var dimmigt. Men plötsligt såg hon Ryen framför sig. Hon kände i hela kroppen hur mycket hon önskade att han skulle röra henne, slicka henne, att det skulle bli de två. Hon ville resa sig upp, prata med honom. Men hon var så svag. Istället kurade hon ihop sig på marken med halvslutna ögon. Hon visste inte ens varför hon svimmat. Någon känslomässig överbelastning kanske. Så patetiskt.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 20:23:58 GMT
"Zassa! Hör du mig? Min röst?" Hans röst var desperat, inte särskilt förtroendeingivande, men det var väl standard att säga så till en avsvimmad. Han oroade sig för hennes mentala tillstånd. Hon var så ung. Så svag. Med panik i rösten, i blicken, i hans sätt att föra sig, vände han sig mot Lola för att söka hennes stöd.
|
|
|
Post by vera on Aug 10, 2015 20:26:25 GMT
Hon bet sig hårt i tungan, kände hur den började blöda, hur det gick hål. Sedan gick hon fram till Ryen och Zassa. Kom ihåg hans bedjande blick. "Jag kan inte... kan inte smutsa ner henne så!" I samma sekund som hon avslutade orden började blodet rinna ur hennes mun. Hon klev över Zassa, men gick inte ut ur lyan. Hon hjälpte Ryen att få in henne i lyans hörn innan hon lade sig. Var det såhär hon var ämnad? Med sitt eget blod runt käftarna, hjälpandes en vän hon älskade. Hon slickade sig gång på gång runt munnen. Blodflödet bromsades snabbt och hon fick bort blodet bit för bit. "Det gör jag..." Avslutade hon meningen hon påbörjat för flera minutersedan. Men nu kom inga tårar. Nu kände hon sig tom medans hon väntade på svar.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 20:32:00 GMT
Ryen flyttade blicken från Zassas avsvimmade kropp till Lolas avmagrade gestalt, fortfarande lite blodig runt munnen. Han undrade varifrån blodet kom, men hade vett nog att inte fråga. Hennes stora gröna ögon mötte hans bruna, sökte svar på meningen hon påbörjat för minuter sedan men som tog sitt slut just nu. Han var ett brinnande inferno, rannsakade sig själv för att hitta svar, ett svar som alla parter kunde vara nöjda med. Han själv, Lola, Zassa. Ett svar som inte sårade. Men eftersom han inte ens hade svaret klart för sig själv var det en omöjlig uppgift. Han kunde bara se på henne och känna sig äcklig för att han inte kunde svara. Han delade hennes börda, hennes tomhet. Men han kunde inte ge henne något. Inte än. "Jag... jag vet inte. Jag har inga svar." Han såg på henne över Zassas livlösa kropp och visste att smärtan lös ur hans ögon.
|
|
|
Post by vera on Aug 10, 2015 20:37:12 GMT
Hon suckade, sjönk ihop. "Det är okej. Jag har dem inte själv. Det är som om de runnit ut i sanden och försvunnit i havet. Det känns som om jag aldrig kommer att se dem igen..." Nu såg hon en glimt av förståelse tändas i Ryens ögon. Zassa var fortfarande blanka och oseende. Blinda för den avskräckande värld Lola levde i. En ensam värld, omringad av vänner, men hon gick ensam i sanden och kunde inte ta sig ut på havet.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 20:44:45 GMT
"Du måste förstå, jag vet att du gör det. Jag kan inte välja, om det är det ni vill. Inte än i alla fall. Speciellt inte när hon ligger avsvimmad och inte kan föra sin talan själv. Jag önskar att jag kunde säga samma sak till dig, men saker och ting är komplicerade. Och jag måste få veta vad Zassa tycker om det här." Hon nickade och slickade de sista blodresterna från munnen. Han upprepade sina väckningsförsök på Zassa, som inte regerade. Så tittade han upp på Lola med en ny intensitet i blicken. "Älskar du mig?" Det var en riskabel fråga, men han måste få veta. Måste göra slut på detta hemlighetsmakeri en gång för alla.
|
|
|
Post by vera on Aug 10, 2015 20:54:46 GMT
Hon visste precis svaret på den frågan. För henne var det äntligen klart. Hon hade grubblat så länge, slutligen fått svar. Men hon visste inte om hon klarade att ge honom det. Hon såg upp och in i hans ögon. Fulla av förtvivlan, men mitt ibland all sorg fanns tröst. Det var allt som behövdes för att hennes nät skulle brista. "Ehm... jag, jag tror det. Jag vet inte vad det är." Det var en naken sanning. Hon hade glidit tillbaka till Lola Carpie, men nu visste hon i alla fall att Lola utan Carpie fanns där. "Men nu är jag rädd. Så nu är det min tur. Ä... Älskar du mig?" Hon stammade. Hon var rädd nu. Riktigt rädd. Hjärtat slog hårt, hon fick kväljningar och hon kände paniken rusa fram. Men så tog allt stopp. Allt tog stopp i Ryens ögon. Hon vände bort blicken och andades långsammare. Inte förens nu märkte hon att hon hyperventilerar. Men när hon lugnat sig kom svaret.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 21:00:57 GMT
Han visste inte om svaret gladde honom eller tyngde honom. Hans blick speglade de känslor som tampades i hans inre, de onämnbara. Han såg Lola krympa ihop för att återigen bli den gamla osäkra tiken han stött på bara ett par tre dagar tidigare. "Om jag älskar dig?" Han grävde djupt inom sig, rotade runt efter något som liknade kärlek. "Jag... Jag tror det. Men jag älskar Zassa också, jag får bara inte ordning på det. Men ja, om man inte får svara luddigt." Han försökte sig på ett litet skämt. Hon log lite genom slöjan av tårar som börjat rinna igen. "Jag tror att ingen av oss riktigt vet vad kärlek är."
|
|