|
Post by vera on Aug 10, 2015 7:26:14 GMT
Lola kände hur varenda muskel i hennes kropp spändes till 100%. Detta var hennes gamla flock, hon visste precis hur de slogs och hur man kunde hindra dem. Hon rusade fram mot ledarvargen. Hennes pappa var en maffia, skulle inte tveka på att döda de andra. Hon tog sats och hoppade upp på hans sida. Hon tryckte honom ifrån sig så att hon for vidare och han åkte rakt in i två andra framstörtande vargar. Ännu hade de inte märkt vem det var som de slogs mot. Hon undvek att bita, då skulle hon blotta strupen för mycket. Hon slängde en blick bakåt och såg de andra ta efter henne. Inte med samma smidighet, men det var samma metod. Hon var uppvuxen i en av Elwendales största krigsflockar, närstrid var hennes främsta skicklighet. Hon gled undan och under, motståndarna for in i träd och stack vassa stenar genom halsen. Hon njöt av det, att äntligen få göra något hon verkligen var bra på.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 8:31:38 GMT
Det sista man kom att tänka på när man såg och hörde Ryen var att han kunde slåss. Han verkade helt enkelt inte som den våldsamma typen, vilket han inte heller var. Men slåss kunde han. Kanske inte med finslipad elegans, men när man kämpade för livet hade det ingen betydelse. Han rusade rakt in i havet av vargar, bet, rev, högg, klöste. Kände pälsen sakta färgas röd, men denna gång inte av solnedgången utan av artfränders blod. Han hade deras blod på sina tassar, han gav främlingar dödande bett och slag, skickade iväg dem åt höger och vänster. Han tog livet av vargar han inte ens visste namnen på. Det enda han visste var att det här var fel. Så fruktansvärt fel. Vargar slogs mot vargar av ingen anledning alls; oskyldigt blod skvätte upp på träden. De tog ifrån varandra den enda gåva som var dem alla gemensam. De berövade varandra livet.
|
|
|
Post by vera on Aug 10, 2015 8:48:22 GMT
Lola var inte den som slogs blint. Hon planerade varenda steg sekunden före, varenda slag när hon såg individen. Hon kände igen varenda en. Njutningen låg inte i att döda, utan i kampen. Hon skällde högt åt Ryen och Zassa. Flocken var långt mycket större än vad man trodde, även om man trodde att den var stor. Bakom det framrusande fältet hade de alltid ett förråd, endast avsett för att döda överlevare. Dessa var några av Elwendales allra skickligaste krigare, ärrade men levande. De var maskiner, avsedda för att döda och förinta. Hon visste hur de slogs. Hade själv tränat med dem. Ryen och Zassa skulle få det svårare. Hennes skall bad dem att sakta ner, fokusera på buffelhjorden ett tag till. Om de kunde få bort lite till av dem skulle ingen ta hennes rygg, och på så sett skulle hon bara behöva sikta frammåt. Hon stannade och morrade åt mördarna. De skulle flyga mot henne när som helst, hon skulle kunna hålla dem ett tag. Men sedan var det upp till Ryen och Zassa att göra en överraskningsattack, annars var det ute med dem alla tre.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 10:28:06 GMT
Han gav till ett högt skall, snodde runt och sicksackade runt träden. En svans på fyra gläfsande krigare följde honom hack i häl - han såg i ögonvrån hur Zassa gjorde likadant. Han sprang rakt mot ett träd och väjde med en millimeter till godo, så att förföljarna störtade in i trädet och i varandra. Sedan rusade han ljudlöst mellan stammarna tills han såg vart flocken tog slut. Tyst hoppade han fram och anföll bakifrån, vilket överraskade motståndarna. Zassa hade gjort sig av med sina förföljare och backade upp honom.
|
|
|
Post by vera on Aug 10, 2015 10:36:16 GMT
Lola andades ut. Visserligen var striden inte över, men Zassa och Ryen hade kommit exakt vid rätt tillfälle, och innan dess gjort ett gäng med vargar medvetslösa. Hon kastades runt på ryggen av en i förrådet, bet i hans ryggmuskler. Han skulle inte dö, men inte heller kunna fortsätta slåss. Oskadliggjord. Småningom var striden över för dem. De kvarstående vargarna gick till reträtt och det blev tyst i skogen. Lola skyndade ner till vattnet utan att vänta på de andra. Hon ville ha bort allt blod så snabbt som möjligt. Det var heller inte nödvändigt att vänta på de andra. De hade tydligen samma tanke, och även om hon sprang i full fart så sprang de snart om henne. Nu kom en helt annan njutning, vilan och renheten var underbar. Nästan lika bra som att verkligen känna sig bra på någon. Nästan. Men orken var borta. De snubblade upp på land och föll ihop i sanden. Ingen av dem- i alla fall inte Lola- låg vaken speciellt länge.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 12:00:21 GMT
Ryen tvättade blodet ur pälsen och ruskade på sig. När han var genomvåt men ren hasade han sig upp på stranden bredvid de andra och somnade.
|
|
|
Post by vera on Aug 10, 2015 12:11:52 GMT
Det var morgon när Lola vaknade. De andra var också påväg att vakna, så hon reste sig. Hon såg sig omkring. Det var här hon mött Ryen för några dagar sedan. Det kändes som evigheter. De andra två var så olika gentemot henne. De var charmiga, framåt och sociala. Hon var bara... ja, hon var Lola. Men det var inget fel med det. Hon trivdes, både med sig själv och i de andras sällskap. Hon tvärnitade framför en krabba och hostade när hon andades in sanden. Sedan travade hon förbi den och fortsatte sin jakt på ödlor. Den gick lika fort som alltid. Ibland tröttnade hon på smaken, men hon fick nöja sig med vad som gavs. Och nu när hon var med de andra hade det ju legat lite annat på bordet också. Hon slukade ödlan med skinn och ben innan hon följde de andra som gav sig ut efter annan mat. Men det fick vänta. Det var ingen av dem som hade någon lust att gå in i den blodstinkande skogen.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 12:18:02 GMT
Han slog upp ögonen och blinkade mot morgonljuset. Hur länge hade de sovit? Länge, av ljuset att döma. Närapå ett dygn. Han reste sig, skakade sanden ur pälsen och slickade sina ömmande tassar. Därefter travade han vattenbrynet fram i jakt på något ätligt. Att jaga i skogen var ett otänkbart alternativ - hur skulle han kunna äta där träden var röda av blod och den stinkande, söta järnaktiga lukten fyllde näsborrarna? Ilsket slog han tassen för ögonen en sekund. Gårdagens strid var inget annat än onödig blodspillan. Det blev inte mycket till frukost heller, eftersom alla bytesdjur höll till inne i skogen, de visste inte bättre. Han grävde fram ett par krabbor, men det var krångligt att krossa skalet och hitta köttet under djurens ilsket röda pansar. Fast det spelade ingen roll. Det var mat och det fick räcka. Han hade i vilket fall ingen vidare aptit idag.
|
|
|
Post by vera on Aug 10, 2015 12:30:44 GMT
Lola kände av de andras bittra humör. Hon var inte heller på toppenhumör. Hon hade mött sitt barndomshem i strid. Och vunnit. Alla tre försökte peppa upp varandra, men det är svårt när man inte är på bra humör själv. Hon låg i sanden med huvudet platt mot marken. Hon blåste bort sand med nosen, puttade dit lite till, och blåste igen. Hon hade fruktansvärt tråkigt, men kunde inte hitta på något att göra. Hon reste sig och travade längs vattenbrynet. Bort från skogen. Hon kände de andras undrande blickar, men svepte bara med svansen och travade vidare. Hon hade inget mål, men hon tänkte göra sig ett. Hon hade inget bättre för sig, så hon kunde lika gärna göra en liten lya. De andra fick göra vad de ville, men hon tänkte få ut något av det som fanns kvar av dagen.
När hon började känna sig färdig ömmade hennes lena tassar och nosen kändes full av gjord och sand, men lyan var där och den skulle inte flytta på sig. Den var liten, rymde bara henne och ett litet matförråd, men den var hemtrevlig. Hon trampade runt på golvet tills det var packat och ganska slätt. Hon kände de andras dofter utanför, de visste att hon var här. Hon valde att inte gå ut. Antingen gick de in, eller så blev de kvar där ute. Visst vore det kul att visa dem hennes nya hem, men om de ville ha en rundtur fick de be om den själva. Hon hade ingen lust att trycka på de andra framåt mer idag. Normalt sett var det de som drev på, men idag hade hon också behövts. Hon hade vackert fått inse att det inte var hennes grej. Hon var Lola och ingen annan.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 12:48:58 GMT
Ryen låg på stranden sida vid sida med Zassa och iakttog Lolas ihärdiga byggande en bit bort. Hans sinne var tungt efter gårdagens helt onödiga strid, han var tung till både kropp och själ. Orkeslös. Likgiltig. Kalla det vad man nu ville. Han var i vilket fall inte lättmodig till sinnes. Inte heller Zassa verkade vilja ta sig för något idag, dagen efter blodbadet. Hon låg med hakan i en liten grop i sanden och lät ögonen följa vågrörelserna ute på vattnet. Han suckade för sig själv. Var han en mördare? Hade han dödat, eller bara oskadliggjort dem? Det var skillnad på att döda och oskadliggöra, det visste han mycket väl. Men ibland var han inte säker på hur hans bett träffade. Det låg inga kroppar i skogen, inte så länge han hade gått där. Men det kunde ju finnas längre bort. Kanske. Han vände sig mot Zassa. "Tror du på döden?" frågade han. Visste att frågan var luddig, försökte utbrodera den lite mer. "Alltså, på vad som händer efteråt. På himmel och helvete." Hon såg fundersam ut. För honom hade döden aldrig inneburit den milda frihet som man hävdade att den gav. Den skulle rena, hjälpa, göra det bättre. Han var inte rädd för döden, men han längtade inte efter den heller. Han trodde inte på Gud. Om Gud kunde vara så grym att han berövade oskyldiga vargar deras gemensamma gåva, så var han inte värd att tro på. Då förstod han inte vad Gud var att tro på.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 10, 2015 14:41:29 GMT
Zassa såg på Ryen. "Tror du på döden?" frågade han. Zassa såg sakta på honom. Hon visste ju vad hon alltid fått lära sig av sin mamma. Att man efter döden gick vidare. Kom till någon annan plats. Bra eller dålig, beroende på hur man varit i livet. Zassa hade trott på det när hon var liten. Men inte nu längre. Sedan ett tag hade en ny tanke börjats byggas upp i henne. Hon trodde att allt bara tog slut. Att man inte fick uppleva allt kul, men också slapp allt lidande. Hon vände sig mot Ryen igen. "Nej, jag tror inte på döden", sa hon.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 14:47:04 GMT
"Inte jag heller", sa han och lät blicken dansa över vågornas rörelser. "Jag tror inte på någon överhet. Jag tror att allt blir svart, tar slut. När medvetandet släcks blir man bara ett skal." Zassa nickade kort. Han hade kommit att tänka på detta när han såg de blodbestänkta träden i skogen. Undrade vad som hände med blodets ägare. Om de fanns till ännu. Han vände på huvudet och betraktade Lolas verk en bit bort. "Ska vi gå till Lola eller ligga kvar?" frågade han.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 10, 2015 16:43:14 GMT
Zassa såg på Ryen. Hon ville gärna ligga kvar där med honom, men det skulle antagligen låta egoistiskt. "Vi ligger kvar en stund, sen går vi till Lola", beslutade hon. Hon makade sig omärkligt ett par centimeter närmare Ryen, njöt återigen av att känna något levande så nära. Hon älskade den känslan. Och kanske, var det inte bara känslan som gjorde att hon kände så. Kanske var det att det var just Ryen som låg där. Hon rullade ihop sig och rullade ytterligare en bit närmre och den här gången märkte Ryen det, hon såg det. Men han gjorde inget motstånd utan låg kvar. Kanske tyckte han om henne också?
|
|
|
Post by vera on Aug 10, 2015 16:47:57 GMT
Lola kände sig lite vilsen. De andra hade kommit in, men det var tyst i lyan. Allt som hördes var deras andetag och ibland hur någon rörde på sig. Plötsligt blev hon spänd. Hon vädrade. Jo, det var någon där hon kände igen. De andra hade märkt hennes reaktion och rest ragg,men hon gnällde lugnande och gick ut. Precis som hon misstänkt stod hennes barndoms mest sedda varg; Alwonice Carpie. Hennes pappa var en högrest varg, ärrad och musklad. De log mot varandra. Visserligen var han en stridskämpe utan like, men en vän och pappa att lita på. Han vände sidan mot henne. "Alla mina revben ömmar! Det känns som att du har gått upp flera kilo!" Hon skrattade. "Njae, kanske har gått ner några, men jag har utvecklats på andra sätt." Hon vände och skuttade glatt tillbaka mot lyan. Det var roligt att hennes pappa kommit. De andra höll som bäst på att ta sig ut när hon kom hoppandes. De reste ragg när de såg bjässen som var henne hack i häl. Hon fnös skrattande åt dem. "Fjanta er inte! Ni skämmer ut mig helt!" Deras pälsar slätades ut och de log ursäktande. Skönt nog gjorde Alwincie det med.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 18:51:38 GMT
Efter ett par obeskrivligt sköna minuter i solen hade han och Zassa tittat in i Lolas nygrävda lya. Han såg att Lola verkade avspänd inför sin väldige far, och gjorde sitt bästa för att inte verka fientlig. "Hej! Vad heter du? Jag är Ryen", frågade han bjässen hjärtligt, utan att bry sig om att den äldre hanen skrockade åt honom som åt en barnslig valp. "Alwonice Carpie", svarade hanen med en djup basröst. Ryen nickade kort och, villrådig över vad han förväntades göra, höll han sig nära Zassa. Nöjde sig med att betrakta Lola och hennes pappa.
|
|
|
Post by vera on Aug 10, 2015 19:01:33 GMT
Lola såg med ett stygn av sorg hur Ryen och Zassa hela tiden flyttade sig närmare varandra. Hon försökte desperat att avsluta samtalet, få hennes pappa att återvända. Småningom fattade han vinken och traskade tillbaka. Lola skämdes nu. Hon tänkte på vad hon borde gjort annorlunda. Hon kände hur hon började glida ifrån hennes nyvunna vänner som verkade finna varandra mer och mer. Hon kände sig tryckt i sin egen lya, i vägen. De närmaste dagarna började hon slinka undan. Hon gick mot gränserna. Funderade ibland på att gå över. Men nej. Kanske hade hon fortfarande en chans kvar här i Sand Sapirum. Hon undrade om de andra märkde hennes tystnad, om de ens märkte att hon försvann. Hon tyckte att hon såg dem smyga ihop ibland, men intalade sig att hon bara var nojig. Så bestämde hon sig. Hon hade alltid varit feg. Men nu ville hon ha stopp på det. Ändra sig själv. Hon tog sitt första och troligtvis största steg på väge, ställde en farlig fråga rätt ut. "Vad händer egentligen mellan er två när jag försvinner?" Hon såg de andra vargarna titta oförstående på varandra, men hon höll fast vid sitt beslut. Log ett kaxigt men inte elakt leende och behöll en stadig blick. Hon var trött på Lola Carpie. Nu var hon bara Lola.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 19:08:53 GMT
"Vad som händer?" Ryen såg oförstående på Lolas beslutsamma ansikte, hennes nonchalanta leende. Som om hon visste saker om dem som de inte ens visste om själva. Kanske hade han varit nära Zassa ett par gånger, men inte medvetet. Han kände sig träffad, som av ett knytnävsslag, men visste inte varför frågan slog honom så hårt när han inte gjort något med mening. "Jag förstår inte..." Han kastade en snabb blick på Zassa, i hopp om att bli assisterad.
|
|
|
Post by vera on Aug 10, 2015 19:18:56 GMT
Hon släppte inte sitt leende, men bytte fråga. Nu var det hon som ledde, hon fick inte missa sin chans. "Okej, vad har ni gjort medans jag har varit borta?" Det var nästan samma fråga, men den rymde ett bredare spann av svar. Hon lade svansen så att den låg längs med hennes bakben och såg lika säkert på sina kompisar. Hon försökte lägga någon typ av press på dem, ville ha svar. Men samtidigt ville hon inte skrämma dem. Hon lugnades lite av att deras blickar blev mer förstående. Nu, tänkte hon, nu börjar Lola leva livet!
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 19:33:01 GMT
"Gjort? Beror väl på vad man menar med 'gjort'." Han förstod fortfarande inte. Lola kastade fråga på fråga i ansiktet på honom medan han tafatt fumlade efter ord för att förklara den förra. Han tittade på Zassa, undrade om han inbillade sig. Men visst såg hon lite träffad ut? Han sköt tanken ifrån sig. Så slog det honom. "Låt säga att det är något mellan oss... Spelar det dig någon roll? Bryr du dig?" Nu var det hans tur att utmanande möta Lolas blick. För att se om hon vek undan.
|
|
|
Post by vera on Aug 10, 2015 19:39:05 GMT
Hon lät leendet byta form. Hon låg stadigt kvar och såg in i hans utmanande blick. "Ja, jag bryr mig." Det var ett ärligt och uppriktigt svar. Hon kände leendet bli något sorgset, skyndade sig att rätta till det. Någonting ändrades i Ryans blick. Hon kunde inte sätta tassen på vad det var. En blandning av massa olika saker kanske. Hon lät huvudet falla en centimeter, visade respekt men inte underkastelse. Hon ville ta plats, inte trycka undan andra.
|
|