|
Post by Cashew on Aug 26, 2015 19:11:17 GMT
Detta är väl mest en utfyllnad. Ett extra roll, så du kan välja var du vill hoppa in. Dock är detta roll begränsat! Det finns endast plats för tre stycken i det här rollet, sedan får ni rolla i systerrollet. (: Vârcolac - Cashew
|
|
|
Post by Cashew on Aug 26, 2015 19:15:49 GMT
Vârcolac travade tyst över den snöklädda marken. Hans stora trampdynor lämnade mjuka märken i pudersnön och vinterkylan bet i pälsen. Men efter uppväxten i det kalla, karga Rumänien var han van vid kyla och att klara sig själv. Mystic Mountains kyla rörde honom inte i ryggen. Varco fortsatte trava med ljudet av en uggla ringande i öronen. Ovanför honom slöt sig natthimlen likt ett värmande, mjukt täcke. Men det hade ingen tröst att ge honom.
|
|
|
Post by vera on Aug 26, 2015 19:26:11 GMT
Ella huttrade där hon låg, inklämd mellan två klyftor. Det var ett bra vindskydd, med stenens kyla rev i hennes tunna hud och fick henne att skaka. Hon andades djupt och lugnade sig. Hon måste röra på sig, måste överleva ännu en kall natt. Imorgon skulle hon gräva en lya. Det hade hon tänkt många dagar nu, men det hände aldrig. Imorgon kanske, rättade hon sig. Hon reste sig och galopperade rätt ut i snöyran. Hon kände vinden riva och slita i hennes päls, men njöt av blodet som strömmade varmt i hennes ådror. Hon stannade och vädrade när hon såg en svart siluett, intog en position som hon skulle kunna fly ifrån. Men trots det hoppades hon för allt i världen att hon inte skulle behöva fly.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 26, 2015 19:29:46 GMT
Varco höjde blicken från de fjärran bergen framför sig och vred på huvudet mot den mörka lilla gestalten en bit bort. Han kände på lukten att det inte rörde sig om något omedelbart hot. Auktoriteter hade för vana att lukta skarpt. Så han lät blicken svepa över vargen en kort sekund innan han fortsatte vidare.
|
|
|
Post by vera on Aug 26, 2015 19:55:38 GMT
Hon slappnade av något när vargen slutade röra sig. Sedan kom den emot henne, inte fort, inte långsamt. Hon stod kvar och såg på honom. Han såg förbi henne, men hon lät inte modet sjunka undan så lätt. "Hej." Hon log litet och prövande. Han stannade till igen, såg på henne som om hon sagt något alldeles onormalt och absurt. Men han verkade bestämma sig för att stanna, även om han såg utt att vara bered att gå, ånga därifrån som ett beslutet lok. Men han stannade, åtminstone för stunden. "Ella!"
|
|
|
Post by Cashew on Aug 26, 2015 20:04:21 GMT
Han stannade med tassarna som planterade i snön. Redo för vad som helst. Hon var liten och späd, helt avgjort inte den kraftigaste tik han mött. "Vârcolac", muttrade han och visste inte om det egentligen var sagt till henne.
|
|
|
Post by vera on Aug 26, 2015 20:10:07 GMT
"Fint namn!" Sade hon blygt och såg lite under lugg på honom. Hon log ett svagt leende, men det var ändå glädje med som gjorde små gropar i hennes bepälsade kinder. Hon bet ihop käkarna hårt för att inte hacka tänder. "Trevligt att träffas... Vârcolac." Mumlade hon innan hon vände sig om för att söka vindskydd igen, vände på huvudet när hon hörde tassar komma efter henne.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 27, 2015 14:57:52 GMT
Han ville bara få mötet överstökat så fort som möjligt. Att säga att han ville bli av med henne lät hårt, men i princip sant. Varco visade henne till ett gammalt grävlinggryt i skydd av en liten buske. Den hade varit obebodd så länge han vistats där, och det hände att han nyttjade den själv ibland, som sovplats. Men han hade aldrig haft en tanke på att stanna i den. Ville alltid vidare. Jaga efter något onåbart. Plus att den stank grävling. Men lukten kunde man stå ut med för en natt. Han stannade utanför grytet och nickade ner mot det. Tiken granskade den med en outgrundlig min. "Varsågod", sa Varco.
|
|
|
Post by vera on Aug 27, 2015 16:21:04 GMT
"Tack, jag hoppas vi ses igen." Mumlade hon medans hon tveksamt gick ner i lyan. Hon visste inte om hon menade det sista, det var väll mer en artighetsgrej. Men sagt var sagt, hon kunde väll leva med det. Hon tvivlade ändå på att de skulle ses igen, han kändes som om han ville hålla sig borta. Hon mötte hans blick en sista gång innan han vände sig om. "Hejdå" Det var det sista hon hörde innan han försvann ut i vimlet av snö. "Hejdå" Viskade hon, trots att han antagligen inte hörde henne. Men kanske, kanske bars den med vinden.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 27, 2015 18:06:35 GMT
Varco lämnade grytet bakom sig med långa kliv. Han tyckte sig höra en spröd viskning, endast buren av den virvlande vinden, men kunde inte urskilja vad den sa. Inte för att han brydde sig särskilt mycket heller. Han undrade om hon menat det där sista. Om att hon hoppades att de skulle mötas igen. Kanske. Fast han trodde väl ändå inte riktigt på det. Alla sa ju så, det var en artighetsfras. Han undrade om han menade det när han sa 'hej då'.
|
|
|
Post by vera on Aug 27, 2015 18:12:47 GMT
Snön bekymrade henne inte längre. De få flingor som virvlade in smälte till obefintligt vatten i hennes varma päls och lyan värmdes upp av hennes kroppsvärme och andetag. Snart sov hon djupt, lämnade världen med ett lätt lugn.
Hon vaknade till en tyst, vit världen. Alla ljud dämpades av det tjocka täcket av snö. Det vita pudret kändes svalt och uppiggande under hennes mjuka trampdynor. Hon tog ett prövande skutt, landade i ett regn av dansande snö. Allt såg ut som en snöglob där hon stod. Hon hoppade glatt runt, jagade sin svans och lekte med snön. När hon tröttnade satte hon fart på de glada tassarna. Hon skulle fånga något att äta, sedan skulle hon börja gräva. Men hon fick snart andra tankar när...
|
|
|
Post by Cashew on Aug 27, 2015 18:39:34 GMT
Varco suckade tyst inombords men tvingade sig att inte se för surmulen ut. Egentligen ville han inget hellre än att vända om och sticka någon annanstans, men Ella tittade upp och fångade hans blick. Nu var det omöjligt att försöka snika sig undan på ett behagligt, skonsamt sätt. Sanningen, pang bom, eller en kort stunds teater. Han hade inget emot Ella mer än han hade emot vargar i allmänhet. Han ville bara få vara ensam. Men han kunde väl stå ut med hennes närvaro en liten stund. När han kom närmare tyckte han sig se ett litet leende spricka upp i Ellas mungipa, ett leende som blev osäkrare och till slut dog helt.
|
|
|
Post by vera on Aug 27, 2015 18:54:12 GMT
Ella kunde inte förmå sig att fortsätta le, men glädjen satt kvar och lyste ur hennes ögon. Hon kände sig glad, var på sitt bästa humör. Inte ens någon så avvisande som Vârcolac verkade vara kunde sänka henne helt idag. Inte än. Hon gick försiktigt fram, letade efter hotfulla tecken. Ingenting, förutom den tillbakadragna hållningen förstås. Hon stannade en 6 meter ifrån honom och spetsade öronen framåt. "Har du sovit gott?" Frågade hon blygt med intensiva ögon. Inte på ett elakt eller påträngande sätt, bara intensivt.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 27, 2015 19:29:15 GMT
Om han hade sovit gott? Om han tyckte att frågan var standard så visade han det i varje fall inte med en min. "Hyfsat", svarade han och tog ett steg närmare. "Du?" Den här konversationen kunde väl aldrig leda någonstans, tänkte han och stod fortfarande spänt. Väntande på en reaktion.
|
|
|
Post by vera on Aug 27, 2015 19:54:13 GMT
"Väldigt!" Sa hon och sken upp. Hon hade fått lära sig själv att man aldrig skulle snåla med leenden. Detta var ett blygt leende, men ett leende. "Uhm, jag tänkte jaga. Vet du vart jag kan hitta ett inte allt för stort byte?" Med "inte allt för stort" menade hon liten. Hon- som rovdjur- skrämdes av byten stora som renar. Hon kallades ofta feg, men hon stod fast. Hon uttalade därför orden blygt, med låg röst.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 28, 2015 14:14:52 GMT
"Bytets storlek rör mig inte i ryggen", svarade Varco och tänkte vända om för att jaga själv, hon hade påmint honom om hungern som klöste i magen. Men så kom han på andra tankar. "Följ mig", sa han kort och började trava mot låglandet, där mindre flockar renar höll till och skrapade bort snön från marken.
|
|
|
Post by vera on Aug 28, 2015 15:24:40 GMT
Hon gick först tveksamt efter, vågade inte riktigt. Men sedan fann hon mod och travade efter. Han hade långt mycket längre och mer beslutsamma kliv, så ibland fick hon skutta ikapp. "Vart ska vi?" Mumlade hon, mest för sig själv.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 28, 2015 17:37:02 GMT
Tålamod hade aldrig varit hans starka sida. Nu vände han sig mot Ella och försökte att hålla irritationen borta ur rösten. Han ogillade att behöva förklara sig. "Ser du hjorden därborta? Du får själv välja ut vilken du vill ha. Det tänker jag inte hjälpa dig med", sa han. Hon verkade sårad så han försökte sig på ett trevande leende.
|
|
|
Post by vera on Aug 28, 2015 17:53:14 GMT
Hon blinkade undan tårarna ur ögonen. Hon var inte van att höra så hårda röster, speciellt inte mot sig själv. Hon nickade och började sakta galoppera mot höjden. Hon valde det minsta och lättaste hon kunde hitta: en ung hona som precis lämnat sin mamma. Hon jobbade långsamt, försiktigt och höll sig undan för att inte bli skadad. Hon ignorerade allt utom bytet, jobbade systematiskt. När hon fällt sitt enkla byte åt hon upp, tvingade tillbaka tårarna som fortfarande brände bakom ögonlocken.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 28, 2015 18:25:55 GMT
Varco märkte att hon kämpade mot tårarna men svalde och satte efter en ung rentjur, med precis utväxta basthorn. Tjuren var ingen konst att fälla och han började äta under tystnad. När hela djuret var uppätet kastade han en blick mot Ella och kved till. Hon mådde dåligt och det var hans fel. Varco klarade inte av att se mer på henne utan rusade iväg.
|
|