|
Post by alehajo on Sept 6, 2015 18:27:02 GMT
Bella såg på Evaóla. Hon gav ett intryck av svaghet och Bella var ovillig att lämna henne ensam. Hon verkade inte må så bra. "Kom", sa hon. "Vi kan börja med att gräva något åt dig". Hon gick iväg från platsen med Evaóla i släptåg och hittade en skyddad glänta en bit in. De hjälptes åt att gräva och en stund senare var de klara med en lya. Det kanske inte var världens finaste, men den skulle i alla fall fungera. Bella lämnade Evaóla ensam i lyan och började att gräva ut en lya till, bredvid Evaólas. Det var med avsikt som hon grävde de båda lyorna så tätt, hon ville vara i närheten om det hände Evaóla något. Tiken gjorde ett så ömtåligt intryck. När Bella gjort klart sin lya bäddade hon den och gick in. Till sin förvåning märkte hon att hon kunde höra Evaóla inne i sin lya genom väggen. Hon rumsterade om därinne. Till sist verkade hon finna sig tillrätta. En stund senare hörde Bella hur hon började gråta, tyst, men intensivt.
|
|
|
Post by vera on Sept 6, 2015 18:42:43 GMT
Hon låg innanför en halvmeterhög ringmur, tryckte tassarna mot ögonen för att hindra tårarna. Hon andades djupt och andetagen vibrerade. Så rullade hon ihop sig, tog ett fast grepp om sin egen svans och slutade tvärt att gråta. Hon somnade snabbt, sov tills solen redan gått upp. Så travade hon ut med glada och bestämda steg. Solen fick hennes päls att glänsa och snön yrde omkring henne. Hon tänkte söka upp Varcolác, de hade inte sagt hejdå dagen innan. Hon satte av och sprang med lätta snabba tassar över täcket av snö. For som en virvelvind och snuddade knappt marken.
|
|
|
Post by alehajo on Sept 6, 2015 18:48:30 GMT
När Bella vaknade var det redan ljust ute. Hon gick ut ur lyan och såg att Evaóla också redan gått. Det var en fin dag och Bella beslöt att försöka lära sig att jaga snön. Hungern rev och slet i henne, men hon var tvungen att få tag i ett byte innan hon kunde äta. Om hon inte lyckades skulle hon bli tvungen att be Evaóla eller Vârcolac om hjälp, men hon ville försöka själv först.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 6, 2015 19:15:22 GMT
Han hade sovit ensam, vilket för första gången inte bara känts skönt. Det kändes lite konstigt att han låg här själv, när de andra låg alldeles nära i en annan lya. Som om han på något vis blev utesluten ur deras gemenskap. Löjligt. Han hade aldrig brytt sig om någon annan gemenskap än den han hade med sig själv. Varco gick ut och sträckte trött på sig i solskenet. Ljudet av springande tassar i snön pockade på hans uppmärksamhet.
|
|
|
Post by vera on Sept 6, 2015 19:20:59 GMT
Evaóla kom springandes med ett glatt leende. "Jag letade efter dig!" Ropade hon och viftade på svansen. Var det inte... nej, hon måste ha sett fel. Hon trodde att hon sett ett leende spela i mungiporna på Varcolác. Hon fnös för sig själv och ruskade på huvudet där hon nu travade fram. "Vi sa aldrig hejdå." Hon stannade framför honom.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 6, 2015 19:37:22 GMT
Varco bet sig i läppen. Värst vilket gott humör hon hade vaknat på idag. "Så... Du kom för att säga hej då?" sa han undrande. Han kunde inte riktigt förstå varför hon sökte upp honom eller brydde sig om att säga hej då eller ens blev glad att se honom. Den där Bella måste ju vara mycket roligare att vara med än han.
|
|
|
Post by vera on Sept 7, 2015 4:13:55 GMT
"Ja idag måste jag ju komma ihåg det!" Hon skrattade. "Men att säga hej då för igår är ju dumt nu, vi träffades ju nyss igen!" Hon viftade med svansen och såg ivrigt på honom.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 7, 2015 17:08:54 GMT
Varco var osäker på vad han skulle svara. Han var faktiskt osäker på vad han kände också. Dels malde den gamla Vârcolac på om att han skulle be Evaóla dra åt pipsvängen, dels mumlade den nye Varco att han faktiskt inte hade något emot hennes sällskap. "Jo, alltså... Det skulle det förstås." Han, som alltid var så skarptungad, kom för första gången på länge inte på något passande att säga.
|
|
|
Post by alehajo on Oct 24, 2015 15:47:59 GMT
Bella tassade fram genom snön. Kylan var bitande och hon frös, hennes päls var ju anpassad till Greenwood Meadows. Hon såg Evaóla och Varco lite längre fram. Hon kände sig pinsam när hon tassade fram till dem och frågade om de kunde hjälpa henne att jaga. Hennes mage kurrade instämmande.
|
|
|
Post by vera on Oct 24, 2015 15:58:05 GMT
Evaóla nickade och log. "Varför inte?" Ho såg på Varcó som nickade svagt även om han inte såg ut att vara speciellt förtjust i idén. "Varför inte..." Mumlade hon till vinden när de satte av.
|
|
|
Post by Cashew on Oct 25, 2015 13:16:53 GMT
Varco nickade kort och satte nosen i backen. Han var en duktig spårare och snart hade han funnit en mindre renhjord, som inte borde vara alltför svår att rensa. Han valde ut en mellanstor individ, kanske tre-fyra år gammal, och smög närmare. Som skjuten ur en kanon flög han sedan på bytet, som i förvirringen inte hann fly. Han hoppade upp på dess rygg och satte tänderna i halsen så att det droppande blodet färgade snön röd. Renen sprang ett par steg till innan den suckande föll omkull.
|
|
|
Post by vera on Dec 27, 2015 22:02:50 GMT
Evaóla jagade mer taktfast nu, höll en säker rytm när hon målmedveten sprang fram över snön. Hon siktade in sig på en ko, förmodligen hade hennes kalv precis vuxit ifrån henne för hon gick mest och såg ensam ut. Andra takter blev det också på henne när hon fick en varg i hälarna. Med ett ilsket brölande satte hon av, och det gick inte Evaóla förbi att traktens tjur tog upp spåret på sin kos jägare. Men jägaren i fråga hade ingen som helst lust att bli spårad, fångad eller dödad. Så hon drog upp farten lite till, låg nu som ett streck efter marken. När hon sköt ifrån och landade säkert på kons bakända hade tjuren tappat intresset och såg sin ko dödad. Evaóla brydde sig väll egentligen inte så mycket om tjurens tillåtelse, men nu fällde hon snabbt renen och släpade den tillbaka till Varco och Bella
|
|
|
Post by alehajo on Dec 31, 2015 9:55:32 GMT
Bella såg imponerat på när Evaóla kom tillbaka, släpande på ett stort stycke kött. Hon log mot henne och hennes mage kurrade igen. Det var länge sedan hon ätit nu. Evaóla log mot henne och Bella tog sig en bit av köttet. Hon hoppades att det var okej. Köttbiten smakade underbart. När Bella ätit färdigt vädrade hon i luften. Hon var fortfarande inte riktigt bekväm i den frostiga bergsmiljön, men innan hon gav sig av skulle hon hälsa på sin bror och hans hona. Det hade hon lovat.
|
|
|
Post by Cashew on Jan 7, 2016 18:26:43 GMT
Vârcolac tuggade förnöjt i sig resterna av sitt kadaver i snön, som snabbt blev röd av det ångande varma blodet. Han fann sig själv till sin förvåning helt tillfredsställd i de båda honornas sällskap. Varco hade förändrats på många vis de senaste dagarna, och det visste han inte riktigt vad han skulle tycka om. Men tills han klurat ut det kunde han ju alltid ligga här och tugga på sitt renkött.
|
|