|
Post by alehajo on Sept 1, 2015 19:52:00 GMT
Wizzla sjönk ihop på marken. Hon kände hur blodet rann ur henne och benet kändes som det höggs i tusen bitar. Nu dör jag, tänkte hon. Ingen hittar mig här. Hon skrek en gång till. "Duva!", tjöt hon. Sedan slöt hon ögonen och hoppades att någon skulle hitta henne innan det var för sent.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 1, 2015 19:56:27 GMT
Wizzlas ångerskri ekade mellan bergstopparna. Duva blev kall i hela kroppen och rusade blint mot ljudet. Det var så skrämmande tydligt att något gått fruktansvärt fel. Hon nådde Wizzla sekunden före Tenebris. Benet var vridet i en märklig vinkel och blodet färgade snön hon låg på röd. Duva kände hur det knöt sig i magen. Visste vem som gjort det här. "Wizzla!" Hon böjde sig över henne och försökte tillsammans med Tenebris att forsla henne till lyan.
|
|
|
Post by vera on Sept 2, 2015 4:46:48 GMT
"Du är okej. Allt blir bra." Viskade han i Wizzlas öra. Hon gnydde och blundade hårt, han visste inte om hon sov eller var vaken. Deras nya lya tog emot dem med öppna armar, men den räckte inte. Duva grävde ett hål i snön där Wizzla fick lägga sig. Nu var en av de gångerna som Tenebris var extra glad över att snö är en utmärkt värmeisolerare. Han sedan tillsammans med Duva för att utvidga lyan. Det gick fortare än förra gången, båda grävde med snabba flinka tag. Småningom kunde de få ner Wizzla i lyan igen och kunde hjälpa henne med smärtorna. De slickade rent sårets kanter, lade snö på för att kyla och rena. De lade upp hennes bakdel på en sten, precis som de gjort med Tenebris själv. Men det räckte inte. En varg kunde inte leva med ett brutet ben. Medans Duva höll stilla hennes överkropp och viskade lugnande och milda ord i hennes öron tog Tenebris en mjukt men fast tag om Wizzlas ben. Innan han hann tänka knyckte han till, tryckte hårt och kort framåt. Den knakade till och åter igen ven skriket mellan bergen.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 2, 2015 15:39:51 GMT
Det var så absurt alltihop. Det var som om hon drömde, en otäck mardröm hon inte kunde vakna ur. När Wizzlas skri studsade mot bergsmassiven gjorde det fysiskt ont i Duva, som om någon sprättade upp hennes hjärta med rakbladsvassa klor. Men det var nödvändigt. Hon kände sig hjärtlös när hon höll fast Wizzla, men det måste göras. Det var stor risk att hon skulle förblöda, men i annat fall var blodförgiftning ett faktum. De optimerade hennes chanser att överleva.
|
|
|
Post by vera on Sept 3, 2015 5:17:14 GMT
Tenebris sjönk ihop vid sidan av Wizzla. Han blundade hårt, önskade sig bort. Men han öppnade snart ögonen igen. Han hade aldrig känt sig såhär, alltid varit glad och charmig. Men nu öppnades hans ögon och bara hat fans i blicken. Han kände ett öppet hat mot tiken. Han hade behövt bryta tillbaka en väns ben, han hade nästan förblött när han försökt skydda det han älskade. Den han älskade.
Han var över Wizzla och innan någon av de andra han reagera störtade han ut. Han må vara ärrad, men ärr är psykiska muskler, och hans fysiska muskler gladdes bara åt att få annorlunda jämlikar. Han for framåt i en vild fart, skulle ha sprungit om vilken varg som helt just då. Han tvärnitade framför Linnaea, flåsade av ilska, men höll tillbaka. "Varför gör du såhär?" Han spottade ur sig orden, morrade dovt och djupt.
|
|
|
Post by alehajo on Sept 3, 2015 5:43:53 GMT
Linnaea såg på hanen. Såg hans hat och ilska. Hon hade ingen lust att leka nu. Så hon tog ett steg framåt och rammade den helt oförberedda hanen hårt i ansiktet. Han tog ett steg bakåt, oförberedd på slaget. Det gav Linnaea försprång. Hon sprang till skogen och lyan. Där ingen kunde hitta henne.
|
|
|
Post by vera on Sept 3, 2015 12:12:58 GMT
Han ruskade på sig. Han var inte beredd på att hon skulle vara så feg. Han skällde varnande efter henne en gång innan han travade tillbaka med glada steg. Att hon flytt betydde att han vunnit just den striden. Han tog en hare påväg tillbaka, delade den lyckligt med Wizzla och Duva. Han förklarade vad som hänt, de skrattade ihop. Just då var allt som han ville att det skulle vara. Nästan. Han bille inte erkänna det för sig själv, inte för någon. Han ville ha Tenebris Junior och Juniora kravlandes omkring i lyan. Han smällde bort tanken med en flugsmälla av skam.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 3, 2015 16:57:31 GMT
Duva gladdes ihop med de andra. Linnaea var feg som gav sig på andra, inte för att hon flydde. Att fly är inte att vara feg. Feghet innebär att man är så osäker att man försöker göra livet surt för andra. Feghet innebär inte att man alltid håller tyst eller flyr sin väg, utan äkta feghet visar sig i stridens hetta. Det är då man vet om man är stark eller svag, modig eller feg. Sådana tankar hade Duva aldrig tänkt för två månader sedan, innan hon träffade Tenebris och allt mer eller mindre kastades på ända. Förut låg hennes definition av styrka, mod och feghet i det fysiska. Men nu visste hon bättre.
|
|
|
Post by vera on Sept 3, 2015 17:01:14 GMT
Han var trött men lycklig när han gick och lade sig den kvällen. Men tankarna kretsade runt i hans huvud. Lyan var varm och gjorde honom sömnig, men han kunde inte somna. "Varför tror du hon gör så? Varför nickade hon mig innan hon flydde, istället för att bara fly?" Mumlade han in i Duvas päls.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 3, 2015 19:22:07 GMT
Duva skrattade till. Ett torrt, sarkastiskt skratt, närapå alldeles för torrt för att ens vara ett skratt. "Fråga inte mig. Hon kanske började slåss men sedan kom på andra tankar? Eller så ville hon inte slåss men kunde inte låta dig gå utan en minnesbeta." Hon gjorde en paus och funderade. Inget av alternativen stämde in på Linnaeas personlighet. Om hon kände tiken rätt var hon inte den som backade när tillfälle till slagsmål gavs. "Som sagt, jag har ingen aning. Men jag antar att det är just det här hon vill - få oss att tänka deppiga tankar. Så jag föreslår att vi motarbetar henne även här genom att tänka på annat, bättre."
|
|
|
Post by vera on Sept 3, 2015 19:39:56 GMT
Han gav till ett hostande skratt. Kort, men glatt. Han var den charmknutte han alltid varit, lite retsam, men charmig. Han bet henne mjukt under ena örat och pressade henne mot väggen. Hon gav upp ett "uff" innan hon började skratta. Han log och makade sig till rätta. "Som vadå?" Frågade han lekfullt, aktade sig så att hon skulle få utrymme att rulla runt. Såg in i hennes lysande ögon.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 4, 2015 5:13:54 GMT
"Jag tänkte att du kanske hade ett bättre förslag?" Okynnet glittrade i Duvas bärnstensfärgade ögon när hon retsamt tog tag i hans öra och ruskade det lite. Inte hårt, men tillräckligt för att han skulle känna det.
|
|
|
Post by vera on Sept 4, 2015 5:23:22 GMT
Han log och tog ett mjukt grepp om hennes hals, pratade med öppen munn. "Varför sliter du inte strupen av mig?" Han släppte henne och såg busigt och retsamt på henne.
|
|
|
Post by alehajo on Sept 4, 2015 5:40:57 GMT
Linnaea gick till lyan. Hon hade velat slåss men hon visste att hon inte borde. Hon kunde inte riskera det nu. Så hon kröp in i lyan och började att vaddera den så att den blev mjuk och skön. Hon log när hon tänkte på mötet. Log när hon tänkte på valparna i hennes mage. Men när minnesbilden av honom som stel och blodig dök upp, föll ett par tårar från hennes ögon. Hon hatade Duva och hanen, men hon skulle ta itu med dem senare. Hon kunde inte riskera det sista som fanns kvar av hennes älskade.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 4, 2015 21:00:43 GMT
Duva höjde frågande på ögonbrynen och log retsamt mot Tenebris. Hennes gula ögon glittrade av okynne. "Varför? Är det inte lite ohyfsat att slita halsen av..." Hon hejdade sig. Ordet var så främmande, så konstigt i hennes mun. Men så var det ju. "...av en partner?" avslutade hon meningen.
|
|
|
Post by vera on Sept 5, 2015 4:35:35 GMT
"Jo, väldigt." Mumlade han. Tröttheten smög sig på och han gäspade. Han lade tassarna om henne och drog henne intill sig, kände hennes fasta hjärtslag.
Han vaknade tidigt, solen var inte uppe ännu. Han gav den sovande Duva en mild slick mellan öronen och travade ut i nysnön som skar sig mot hans nattsvarta päls.
|
|
|
Post by alehajo on Sept 5, 2015 8:58:07 GMT
Natten hade varit lång. Linnaea låg inne i lyan medan hon såg på de små valparna som tidigare legat i hennes mage. Nu låg de i hennes lya istället. Hon nosade försiktigt på dem. Det var tre tikar och två hanar. Men Linnaea märkte nästan direkt att en av dem inte andades. Sakta lyfte hon upp den lilla hanen i nacken och bar honom ut ur lyan, begravde honom i skogen. Sedan tassade hon tillbaka in till de andra och insåg att det skulle ta ett tag tills hon skulle våga sig ut ur lyan för annat än att jaga. Hon ville inte sprida sin valpars doft.
|
|
|
Post by alehajo on Sept 5, 2015 9:19:45 GMT
Wizzla låg i kanten av lyan och såg på Duva och Tenebris. Hon hade legat länge och hon kände sig som en börda för de andra. Hon hade inte kunnat jaga eller hjälpa till, utan bara legat ända sedan attacken. Duva och Tenebris hade försörjt henne med allt hon behövde. Men nu hade benskadan börjat läka och hon hasade sig försiktigt upp i sittande ställning. Det kändes okej. Hon reste sig på alla fyra och sträckte ut sina stela ben. Det fjärde benet bar inte riktigt, men det spelade ingen roll för hon kunde ju stå! Hon levde! Det var det mest fantastiska som hänt henne ända sen attacken. Hon linkade ut ur lyan och satte sig och såg på Duva och Tenebris.
|
|
|
Post by vera on Sept 5, 2015 9:24:36 GMT
Tenebris log mot Wizzla. "Kul att se dig på benen igen." Han började inse hur mycket han växt efter tiden med Duva, Wizzla och Linnaea. Han hade vuxit upp i psyket. Utöver det så hade han byggt mer muskler- vilket han själv, som den självgoda varg han var, inte trott var möjligt- av alla springturer och fighter. Men han besvärade sig inte en tanke på att han höll på att bli gammal, utan lade på ett charmigt leende som han alltid gjort.
|
|
|
Post by alehajo on Sept 5, 2015 9:39:49 GMT
Ett par dagar senare satt Linnaea i lyan och såg på valparna. De var bara tre nu. Den minsta honan hade dött under natten. Hon såg på dem med glädje och lycka, men samtidigt med sorg över att det bara var tre valpar, istället för fem. Hon studerade deras utseende och små detaljer mer ingående. Hanen var minst och hans päls var mjölkvit. Han hade små gråsvarta markeringar vid öronen, annars var han helt vit. Linnaea beslöt att kalla honom Wild. Den mindre av det två tikarna hade silvervit päls, pälsen var nästan vit med inslag av någon skimrande nyans. Hon var ganska lik Linnaea förutom att Linnaeas päls saknade den där glansen. Den hade hon ärvt från sin pappa. Tikens ögon var vackert bruna och tassarna var ljusgrå. Linnaea beslöt att kalla henne Lila. Den tredje och sista valpen, som också var en tik var ljust silvergrå över hela kroppen och hon hade samma skimrande nyans i pälsen som Lila. Hennes ögon var bruna, och kring öronen och ögonen fanns svarta markeringar. Hon kom att heta Towe. Linnaea slickade valparna och de rörde sig oroligt i sömnen. Hela hon fylldes å varma moderskänslor.
|
|