|
Post by vera on Sept 5, 2015 10:22:28 GMT
Thoro travade bestämt framåt mot ett obestämt mål. Snön sjönk tyst undan under hans fötter och djupa tassavtryck syntes i nysnön bakom honom. Han stannade. Doften av en ny tik nådde honom. Han spände bröstkorgen och fyllde lungorna med luft. Skå skällde han, två starka, ihophängande skall, som signalerade att han kom i fred, något han lärt sig som soldat. Så hörde han springande tassar framför sig.
|
|
|
Post by alehajo on Sept 5, 2015 10:28:43 GMT
Linnaea hörde skallen bakom sig. På doften som vinden bar med sig kände hon att det rörde sig om en hane. En hane som inte kom från bergen. Hon sätta av framåt, rådjuret hon fällt släpade hon med sig i snön. Hon tog det ändå fram till lyan och drog in det en bit i tunneln där hon lämnade det åt valparna. De hade blivit ett par veckor nu och fått tänder nog att äta kött. Och det gick åt massor. Medan ungarna högg in på maten gick Linnaea ut för att ta reda på vem den nya vargen var.
|
|
|
Post by vera on Sept 5, 2015 10:34:27 GMT
Den vita tiken saktade av framför honom. Han stod stilla, stor och bastant som han var fruktade han ingen och inget. "Tohro, jag kommer från Spanien." Han log, nog för att han aldrig fällde en tår, men skratta och le kunde han minsann! "Vem är du?" Han drog in den kyliga doften av en bergsvarg och svepte sakta med svansen.
|
|
|
Post by alehajo on Sept 5, 2015 10:40:50 GMT
Linnaea såg på vargen. Han verkade vänlig, men inte alltför inställsam. Men ännu hade hon inte lust att öppna sig. "Det beror väl på vem du är! fräste hon. "Berätta mer!"
|
|
|
Post by vera on Sept 5, 2015 10:45:26 GMT
"Som vad" Sa han samtidigt som han drog bak huvudet i en stött gest. "Jag var soldat i syrien i två år." Han lät huvudet glida fram igen och drog upp mungiporna igen i ett len leende. "Något mer?" Han sa det inte hotfullt, utan milt och frågande.
|
|
|
Post by alehajo on Sept 5, 2015 10:49:39 GMT
Linnaea såg på hanen igen. Han log mot henne. Hon ville veta varför. Det fanns ingen anledning för honom att le mot henne, de kände inte varann. "Varför står du och ler mot mig?" frågade hon med hård stämma. "Vi känner inte ens varann".
|
|
|
Post by vera on Sept 5, 2015 10:57:01 GMT
"Det är inte ditt att säga åt mig att sluta le" Hans röst blev allvarlig och leendet försvann. Han såg på tiken, försökte läsa av om hon skulle attackera honom. Men det gjorde hon inte, tvärt om såg hon ut att slappna av. "Tänker du berätta för mig vad du heter eller inte?"
|
|
|
Post by alehajo on Sept 5, 2015 11:01:58 GMT
"Linnaea", sa hon kallt, sen snurrade hon runt och sprang mot lyan. Hennes ungar behövde henne. Och hon behövde fundera över den här konstiga hanen.
|
|
|
Post by vera on Sept 5, 2015 11:06:39 GMT
"Kul att råkas" Muttrade han och vädrade. Så satte han av åt samma håll han varit på väg, upp för berget. När han närmade sig topparna hårdnade snöns yta och snart lämnade han inte ett spår efter sig. Men solen sjönk och snart gäspade han med lysande vita tänder. Han stannade, snön var hård som is, men han visste hur han skulle göra. Han rätade ut frambenen så att de bler raka som pinnar och låste knäna så att de inte skulle böja sig. Så reste han sig på bakbenen och stötte till snöns hårda yta. Den brast i kakor och han började gräva i snön. När det var ett hål, lagom stort för han själv, rullade han ihop sig och somnade, vaknade av sökande tassar som sprang på skaren.
|
|
|
Post by alehajo on Sept 5, 2015 11:15:10 GMT
Linnaea gick till lyan. Hon kröp in till sina ungar och upptäckte det fruktansvärda. Wild var inte kvar. Längst inne i lyan satt bara Towe och Lila. Linnaea gick in till dem, försökte få ur dem vart Wild var. Men hon fick inget svar. Med paniken flödande i kroppen rusade hon ut och efter en stunds sökande hittade hon Wilds doftspår. Hon följde det uppåt längs berget kom fram till en vak i isen på sjön. Doften slutade tvärt. Sjön var kall och djup och Linnaea visste att om han trillat i så skulle han inte ha en chans att överleva. Hon ville inte tro det, men egentligen visste hon redan vad som hänt honom innan hon kikade ner i vaken. Hans kropp flöt en bit ner i vattnet. Den hade redan börjat svullna. Utmattad sjönk Linnaea ihop vid kanten av vaken där hon blev liggande tills någon ruskade henne.
|
|
|
Post by vera on Sept 5, 2015 11:19:58 GMT
"Okej?" Frågade han mjukt. Hon skakade på huvudet och glänsande tårar stockade sig i hennes vita päls. Han såg med säkra ögon på henne och lade tassen på hennes skuldra. "De andra behöver dig mer nu" Sa han och hjälpte henne upp, visste redan vad som fanns i vattnet.
|
|
|
Post by alehajo on Sept 5, 2015 11:24:18 GMT
Linnaea såg på hanen. Avskydde sig själv för att hon visat sig så svag. Tårarna föll ofrivilligt från hennes ögon, trots att hon förgäves försökte förhindra det. "Det är nog bäst att jag går nu", sa hon och rusade iväg mot lyan igen. Hon skulle hem till de andra. Lila och Towe. De behövde henne fortfarande.
|
|
|
Post by vera on Sept 5, 2015 11:39:32 GMT
Han ruskade på sig och suckade. Han lade sig platt och stack ner huvudet under vattenytan, drog upp valpen. Han ruskade den och travade mot skogen, fångade Linneas doftspår. När han travade fram kände han likets svullnad sakta gå ner och vikten minskas. När han doften av Linnaea blev så stark att han började frukta att hon kände hans stannade han. Han släppte valpen varsamt och satte tassarna i marken. Snön var tunn här och snart hade han grävt ett hål i den hårda jorden. Han sänkte ner valpen och täckte för. Han rev loss en stor bit näver från en björk och lade den med den ljust bruna ovansidan överst. Så ristade han in; Linneas Valp. Ett kors under och sedanlade han stenar i kanterna så att den inte skulle blåsa iväg. Sedan sprang han iväg, sökandes efter något byte. Han hade inte kunnat lämna valpen att ligga ensam och död i det kalla, mörka vattnet.
|
|
|
Post by alehajo on Sept 5, 2015 11:47:27 GMT
När Linnaea kom tillbaka in i lyan sov Lila och Towe igen. Linnaea tassade in och puffade varsamt på dem, ville ha kontakt med dem. De vaknade efter en liten stund och när Linnaea såg på dem kände hon hur hon blev alldeles varm inuti. Det var bara en sak som gjorde henne sorgsen. De borde ha haft en pappa. Och de borde ha haft tre syskon till. Men istället var det bara de två.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 5, 2015 16:22:55 GMT
Duva gladdes i hjärta och själ av att se Wizzla vara uppe och gå igen. Läkningen var bara påbörjad men det skulle inte ta lång tid innan hon var fullt återställd - tiken hade gott läkkött. "Jag ger mig ut och jagar!" upplyste hon och satte iväg. En intressant doft bars med vinden och hon stannade. En främling. Och eftersom dofterna korsades hade han troligtvis sprungit på Linnaea. Lever han eller är han ett psykiskt nervvrak vid det här laget? tänkte Duva leende för sig själv.
|
|
|
Post by vera on Sept 5, 2015 16:35:06 GMT
Han stannade framför tiken med tio meter till godo. "Tohro." Sa han högt och tydligt, lät orden bäras och stärkas av vinden. Han log och lät svansen sakta dingla. "Spansk soldat" Sa han när han såg henne granska hans ärr , sträckte på sig för att visa att ärren inte försvagade honom.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 5, 2015 16:44:37 GMT
"Duva", svarade hon högtidligt. Det var bara mot dem hon kände - och tyckte om - som den riktiga Duva visade sig. Hon var på vippen att säga att hon var prinsessa, men orden stannade på tungan. Detta var hennes nya liv. "Från Umbra Silva."
|
|
|
Post by vera on Sept 5, 2015 16:47:53 GMT
"Intressant." Sa han och log snett, höjde ett ögonbryn. "Varför är du här?" Frågade han och lade huvudet på sned.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 5, 2015 17:03:46 GMT
"Jo jag..." Duva bet sig i läppen. Varför hade hon kommit hit? "Jag trivdes inte. Jag var prinsessa i mitt hemland, men jag trivdes inte så jag stack." Hon ryckte på axlarna. Nu var det sagt. Det var ju så det låg till!
|
|
|
Post by vera on Sept 5, 2015 20:39:33 GMT
"Kul" Sa han i neutral ton. Hon hade sagt "var" klart och tydligt, hon var en gämnlike. "Så... vilka bor du med?" Frågade han, försökte få snurr på samtalet.
|
|