|
Post by Cashew on Sept 6, 2015 6:15:25 GMT
Duva funderade ett slag, hur hon skulle formulera sig. Hon kom fram till att det inte tjänade någonting till att försöka snika sig undan. Pang bom bara. "Jag bor med en hane, Tenebris och en tik, Wizzla. Vi är goda vänner alla tre." Vilket var sant, tänkte Duva. Hon var inte redo att lägga ut hela sitt liv framför en total främling. "Har du stött på en äldre tik här? Linnaea. Akta dig för henne, hon har skadat oss allihop och raserat vår lya."
|
|
|
Post by alehajo on Sept 6, 2015 12:01:20 GMT
Linnaea satt i buskarna och lyssnade på Duvas och Tohros samtal. Egentligen var hon på jakt, men hade inte kunnat motstå frestelsen att besöka Duva. Nu såg hon ilsket på Tohro. Om han avslöjade att hon var mamma och hade valpar skulle hon döda honom, det lovade hon sig själv. Att ha valpar var detsamma som att vara sårbar. Och att vara sårbar var detsamma som att vara dödsdömd. Hon tänkte ofta på hur dumt det var av henne att ha valparna kvar. Men hon skulle inte riskera Towe och Lila, oavsett vad som hände. Då skulle hon hellre dö för deras skull. Hon bestämde sig för att ge Tohro en utmaning och klev fram ur buskaget. Undrade vems sida han skulle välja i den kommande striden. Skulle ha välja hennes så kanske hon skulle skona honom. Annars skulle ha dö. Det var upp till honom att välja. Hon log och gick mot Duva. "Hej, gumman", sa hon
|
|
|
Post by Cashew on Sept 6, 2015 12:08:52 GMT
Duvas ansikte hårdnade när Linnaea klev fram ur buskarna. Toppen, tänkte hon och stirrade på tiken. Hon har verkligen inget annat för sig än att leta reda på nya offer att terrorisera. "Jaså, det är du", sa Duva med tillgjord besvikelse i rösten. "Linn-a-ea." Hon artikulerade namnet med överdrivna läpprörelser. Spottade ur sig det, ville inte ha det längre än nödvändigt på sin tunga.
|
|
|
Post by alehajo on Sept 6, 2015 12:39:45 GMT
"Ja, det är jag", sa Linnaea och hånlog. "Det vet jag redan, du hade inte behövt tala om det för mig", tillade hon och log igen, ett sockersött men giftigt leende som kunde betyda vad som helst. Sedan såg hon på Tohro. "Du", sa hon sakta. "Har inte jag redan fått nog av dig?" Hon såg på honom en sekund, med en blick så hård att den kunnat genomborra sten men sedan vände hon sig mot Duva igen. "Lilla duvan, ska du inte springa hem och be Tenebris komma hit och rädda dig?", frågade hon leende. "Det var ditt fel att han blev skadad förra gången, för att du var för feg". Linnaea att det tog hårt på Duva. Hon antog att Duva i tystnad tänkt det samma, precis som hon gjorde natten efter att hennes älskade dog. Linnaea hade gått igenom allt det här själv. Så hon visste var de ömma punkterna fanns. Och nu kunde hon använda sitt förflutna som ett vapen som gjorde hennes stark och mäktig.
|
|
|
Post by vera on Sept 6, 2015 13:38:10 GMT
Tohro backade undan några steg. Hans ögon mörknade. "Ni är verkligen korkade som slåss." Morrade han, men han såg tikarnas öron vinklad mot honom. "Ni borde verkligen lära er att tänka efter." Sa han med lugnare röst. Han satte sig att vänta på reaktionen.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 6, 2015 14:05:35 GMT
"Om du visste vad jag får kämpa för att inte flyga på henne", sa Duva med slutna ögon och en röst som darrade av återhållen ilska. "Hon har förstört så mycket." Plötsligt kände hon tårarna bränna bakom ögonlocken och hatet nådde nya nivåer. Hon hatade Linnaea för att hon skadade dem, manipulerade dem, saboterade för dem. Hon hatade Linnaea för att hon nästan dödat Wizzla, för att hon skadat Tenebris och för att hon fick henne att nästan gråta. Psykiska skador sved mer än fysiska. Men hon tänkte aldrig för sitt liv gråta inför Linnaea. Den tillfredsställelsen skulle hon inte unna henne. "Över min döda kropp", sa Duva. Hon blev starkare och starkare för varje ögonblick.
|
|
|
Post by vera on Sept 6, 2015 14:16:16 GMT
"Du anar inte hur lätt de orden kan bli sanning." Sa han med en dovt varnande röst samtidigt som han reste sig. De var gämna slagskämpar, de båda tikarna. Det var den farligaste striden, den mot en jämlike. Han såg den lite mindre tiken samla sig till ett språng. Han flög framåt. Han fick grepp om henne i luften och de föll till marken som fallna stjärnor. Han klev snabbt av henne, ville visa att han inte menade något illa. Han morrade varnande åt de båda, men reste ingen ragg. Han såg den en och en i ögonen, visste att de inte skulle flyga på honom. Om det var för att han med stor sannolikhet skulle vinna en kamp, eller för att de ville spara sina krafter till varandra visste han inte. "Ni är duktiga på att slåss, men finslipa er inte på någon som vill döda er." Sa han och skrattade till, gick tillbaka till sin plats och satte sig.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 6, 2015 14:46:02 GMT
Duva var tvungen att bita sig själv i tungan för att inte skrika högt av frustration. Hon ville en gång för alla tysta ner Linnaea. Att det skulle vara så svårt! "Man måste väl träna på allvar någon gång", tyckte hon medan blodsmaken framträdde i munnen. "Bättre det än att finslipa tekniken med någon som knappt vill röra en av rädsla för att man ska gå sönder."
|
|
|
Post by vera on Sept 6, 2015 14:50:15 GMT
"Bevisade jag inte just att du inte kommer gå sönder?" Frågade han lugnt, försökte lugna tiken med en lugn stämma. "Här då, försök få ner mig. Så får vi se hur mycket som krävs för att du ska gå sönder." Han log snett, mötte hennes blick med ett utmanande lugn. Gled vant undan när hon kom som skjuten ur en kanon.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 6, 2015 15:11:57 GMT
Hon slogs inte som hon hade slagits med Linnaea. Tohro hade inte gjort något mot henne, hon tog inte hårt på det där när han hindrade henne. Hon hatade honom inte och slogs därför bara halvhjärtat jämfört med hur hon skulle slåss mot Linnaea. Hon högg, fick tag om lite päls och ryckte till. Han vacklade till och hon klättrade fram mot nacken, för att hänga sig i pälsen och dra omkull honom på så vis. Hon ignorerade Linnaea och småbetten hon fick.
|
|
|
Post by vera on Sept 6, 2015 15:17:05 GMT
Tohro stapplade fram några steg och försökte ruska av sig henne. Inte förens han kom på hur han skulle göra insåg han hur trög han varit. Han knyckte till, välte nästan över. Hon dunkade i marken på andra sidan och släppte greppet om honom när hon dundrade ner i den hårt packade snön. Han såg henne tappa andan, ignorerade den förvånade blicken. Han ställde sig bredvid henne och satte en tass på hennes bröstkorg som hävde sig upp och ner, men långt ifrån så mycket som den kunde ha gjort. Den hävde sig inte speciellt på honom heller, hon utmanade honom inte om hon inte tog i. Han trycket till lite lagom hårt när hon försökte ta sig upp, sedan klev han undan. "Jag skulle ha gjort samma sak med dig." Sa han skarpt mot den hånflinande Linnaea. Hennes leende slocknade tvärt.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 6, 2015 15:23:36 GMT
"Jag höll igen", sa Duva med högt huvud. "Jag skulle ha skadat dig betydligt mer om jag tog i. Du är helt enkelt tråkig att slåss mot." Hon vände sig mot Linnaea och spände blicken i tiken. Att hon var större och äldre än Duva struntade hon i. "Dig, däremot, skulle jag gladeligen vilja slåss mot. Men tyvärr, jag har annat för mig." Hon mindes sitt ärende - jaga - och travade iväg.
|
|
|
Post by vera on Sept 6, 2015 15:27:36 GMT
Han suckade och blinkade snön ur ögonen. "Du behöver inte bevisa något." Mumlade han även fast han trodde att hon inte hörde honom. Så började han gå mot hålet igen. Vände på huvudet när han hörde osäkra men springande tassar bakom sig.
|
|
|
Post by alehajo on Sept 6, 2015 15:28:43 GMT
Linnaea log mot Duva. Det hade inte blivit till strid den här gången. Hon snurrade runt och satte fart mot lyan där Towe och Lila väntade. Det var dags att skaffa kvällsmat.
|
|
|
Post by alehajo on Sept 6, 2015 15:46:12 GMT
Wizzla såg direkt på Duva att hon var arg när hon kom in i lyan. Hon hade gott med henne tillräckligt länge för att kunna läsa av hennes kroppsspråk. Och i vanliga fall var det bäst att hålla sig undan när Duva var arg. Men nu såg det ut som om Duva var både ledsen och utmattad under ilskan. Och eftersom Tenebris gått ut för att jaga gick Wizzla försiktigt fram till henne. "Vad har hänt?", frågade hon tyst.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 6, 2015 16:16:43 GMT
Duva blinkade bort tårarna. Hon hade med sig en mager hare som hon dumpade i hålrummet avsett för matförråd och sjönk sedan ihop på marken. "Jag träffade på Linnaea", muttrade hon som om det vore svar nog. Och det var det.
|
|
|
Post by alehajo on Sept 6, 2015 16:24:19 GMT
"Jaha", sa Wizzla. Hon undrade vad Linnaea gjort med Duva, för Wizzla visste ju mycket väl vad Linnaea var kapabel till, men Duva verkade i alla fall inte ha några fysiska skador. Men Linnaea verkade ha psykat henne rätt ordentligt i alla fall. Wizzla gick fram till henne, slickade bort en tår som letade sig ner och såg på Duva igen. "Är du okej?", frågade hon mjukt.
|
|
|
Post by vera on Sept 6, 2015 16:29:45 GMT
Tenebris vräkte omkull renen. Den brölade ilsket och huvudet dunkade gång på gång i marken och de långa hornen skallrade. Tenebris såg in i de rädda och arga ögonen en sekund innan han öppnade halsen på tjuren. Blodet forsade ut och utan vidare efterforskning började Tenebris släpa med sig det döda djuret.
Lyan kändes först välkomnande och varm, men han fick snart komma på andra tankar. Han slängde snabbt in renen i urgröpningen och var framme vid Duva på nolltid. Han sladdade ner framför henne och sänkte huvudet så att han såg rätt in i hennes ögon. "Okej?"
|
|
|
Post by alehajo on Sept 6, 2015 16:31:48 GMT
Wizzla backade när Tenebris kom in, drog sig tillbaka till sitt lilla hörn. Hon hade inte fått något svar av Duva och antog att hon hellre pratade med Tenebris än henne.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 6, 2015 16:47:58 GMT
Hon nickade och undvek att se honom i ögonen. Hon var så impulsiv, så lättprovocerad, men hon ville inte upprepa incidenten för flera veckor sedan då han skadades på grund av henne. "Jag mår bra, jag lovar. Jag stötte på Linnaea under jakten bara, det är allt." Ingen anledning att oroa honom genom att gå in på onödiga detaljer som den lilla striden, tänkte hon.
|
|