|
Post by vera on Sept 6, 2015 17:12:27 GMT
Han sträckte försiktigt fram tassen och tryckte på hennes käke, tvingade henne att se honom i ögonen. "Vi jagar två och två från och med nu." Sa han efter en stunds tystnad. Han vände blicken och såg på Wizzla som nickade och såg sedan tillbaka på Duva. "Jag skrapade ihop mat för ett tag framöver förresten!" Sa han och sken upp, travade de få stegen till renen. Han släpade fram den till mitten av lyan och rev loss en stor tugga.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 6, 2015 17:40:53 GMT
Hon tog en tugga av köttet, tvingade sig att glömma Linnaea och Tohro och allt vad det innebar. Hon var bland vänner nu och det hade ju trots allt löst sig bra. "Jag är hungrig som en varg!" utbrast hon och högg in på köttet. "Jag fångade en hare också, den ligger i matförrådet. Men den är fruktansvärt liten och mager, så vi får nog fixa mer imorgon." Vilket var sant, solen var på väg att gå ner och hon gäspade mellan tuggorna. Ändock var hon för hungrig för att lägga sig och sova.
|
|
|
Post by alehajo on Sept 6, 2015 17:51:04 GMT
Linnaea såg på Lila och Towe. Det hade gått en månad sedan de föddes nu och hon kunde knappt fatta det. Det hade gått så fort. Hon slickade dem mjukt. Sedan visade hon dem ut ur lyan. Det var dags att de fick upptäcka världen utanför lyan nu. Utanför vår vädret soligt och snön gnistrade vit. De verkade tycka om det. "Kom", sa Linnaea. "Nu ska jag visa er hur man fångar ett byte. Men då måste ni vara alldeles tysta", sa hon. Men när hon drog in av luften kände hon en annan doft. En doft av någon hon inte alls ville veta av. Duva.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 6, 2015 19:10:13 GMT
Duva var ute på morgonjakt. Matförrådet hade sinat och vintern var på väg att släppa sitt grepp om bergen nu. Även om det säkert skulle ligga snö kvar länge. Hon travade lugnt fram i morgonsolen som fick snön att gnistra när en plötslig och ovälkommen lukt nådde henne. Hon stelnade till. Mindes Wizzlas ben, Tenebris skuldra, den förstörda lyan och sina egna tårar. Men Linnaeas lukt hade sällskap.
|
|
|
Post by vera on Sept 6, 2015 19:17:17 GMT
Han rusade efter henne. "Du måste vara dement!" Fräste han. "Vi jagar två och två!" Han kände rädslan sjunka undan och han suckade. "Förlåt. Jag blev lite rädd när jag kände henne doft." Hon log snett, sitt charmörleende. Knuffade till Duva. "Mins du första gången vi träffades? Minns du vart du skulle sikta?" Han såg med glittrande ögon på henne.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 6, 2015 19:27:59 GMT
"Pulsådern först, var det va?" Hon såg på honom med busigt glittrande ögon. "Du rekommenderade mig magen för en brutal död." Hon log och knuffade till honom. "Förresten, jag klarar mig bra själv. Hela den här regeln om parjakt tycker jag är ganska töntig. Döda mig inte nu..." Hon drog sig undan på skoj. "Men Linnaea är faktiskt inte så farlig."
|
|
|
Post by alehajo on Sept 6, 2015 19:39:35 GMT
Linnaea backade när hon såg Duva och Tenebris komma fram. Hon föste in Towe och Lila bakom sig och lät ett dovt morrande stiga ur strupen när hon såg på dem.
|
|
|
Post by vera on Sept 7, 2015 4:10:26 GMT
"Fel varg att säga det till. Jag dog nästan, om du inte mins?" Han vände blicken framåt med ett leende på läpparna. Han hade hunnit se vad Linnaea gömde. Han stannade ett tiotalmeter framför Linnaea. "Vi är två. Om du attackerar någon så är båda dina valpar körda." Morrade han med leendet kvar på läpparna.
|
|
|
Post by alehajo on Sept 7, 2015 5:31:46 GMT
Linnaea såg på de båda. Visste att hanen talade sanning. "Om ni rör mina valpar så är ni körda", väste hon medan hon föste Towe och Lila framför sig, tillbaka mot lyan.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 7, 2015 12:45:25 GMT
"Låter som om vi har en deal", sa Duva leende. "Rör inte oss så rör vi inte dem, eller hur?" Hon kunde inte låta bli att undra över valparnas far. Vem kunde stanna i Linnaeas närhet tillräckligt länge för att hinna bli förtjust i henne? Båda delarna - hur man kunde stanna i hennes närhet och hur man kunde bli förtjust i henne - var för Duva lika otänkbara som att Linnaea skulle ge upp sina valpar till dem.
|
|
|
Post by vera on Sept 7, 2015 18:13:17 GMT
Han puffade på Duva och log ett av sina värsta charmleenden. "Jag slår vad om att jag kan fånga en ren snabbare än dig, storlek spelar ingen roll, men plusspoäng för den som fångar tjuren!" Han sa det sista samtidigt som han rivstartade och for iväg i ett moln av snö. Han hade renflocken i sikte, vändepå huvudet och såg på Duva som sprang tjugo meter bakom honom. Han vände tillbaka huvudet och ökade farten lite till, siktade in sig på tjuren.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 7, 2015 18:26:49 GMT
Hon skrattade och rusade ikapp honom. Hon hann ifatt honom samtidigt som han kastade sig mot tjuren, och knuffade undan honom så att han kom ur kurs och landade i snön istället. Själv fortsatte hon i en vid båge och landade på tjurens rygg. Han bockade och galopperade klumpigt i sina försök att bli av med henne men hon grävde in klorna i hans tjocka, sträva päls. Duva kände en tyngd på tjurens rygg och fann att Tenebris också hoppat upp bredvid henne. Tillsammans fällde de renen som inte orkade springa med båda deras tyngder på ryggen, och föll ner på knä medan resten av flocken dundrade förbi. Hon utdelade det dödande hugget i halsen samtidigt som Tenebris. Hon tittade upp på honom med ett klurigt leende. "Oavgjort?" sa hon.
|
|
|
Post by vera on Sept 8, 2015 3:32:39 GMT
"Oavgjort" Han nickade och log. Han reste sig och tog ett språng över till renens andra sida, den sidan renen fallit åt. Nackskinnet var fortfarande varmt, men under färden hem kallnade den fort. "Jag tar nackmusklerna, lätt!" Flåsade han samtidigt som han dumpade renen på lyans golv.
|
|
|
Post by alehajo on Sept 8, 2015 5:41:45 GMT
Linnaea tog hem Towe och Lila till lyan igen och bad dem stanna där tills hon kom tillbaka. Hon visste att inte ens den skickligaste vargen skulle hitta till hennes lya utan det var ett bra gömställe. Sedan satte hon av mot Duva.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 8, 2015 14:53:09 GMT
Renen var fortfarande varm när de släppte den i lyan, han hade en god päls som dock inte skyddade mot deras tänder lika bra som mot kylan. Duva var hungrig och tuggade girigt i sig köttet på renens sida medan Wizzla fick bogen och Tenebris nacken - som han ville. Låren hade de kommit överens om att dela mellan sig eftersom det fanns det saftigaste köttet på dem. "Åh, vilken fin ren!" anmärkte Duva glatt.
|
|
|
Post by vera on Sept 9, 2015 18:58:37 GMT
Tenebris log och tuggade klart det sista köttet i hans mun. Han kände sig stark, mäktig på något sätt. Han gick ut ur lyan och sträckte på sig, insåg att han skulle behöva styrkan, reste ragg. Linnaea stormade emot honom i samma stund som Duva klättrade upp och ställde sig bredvid honom. Tenebris kastade sig framåt och tryckte henne bakåt, mot marken. De dunkade i den hårda skaren och Tenebris låssade sitt grepp en aning för att hon skulle få in luft i lungorna. Sedan pressade han neråt igen, visste att det gjorde om på Linnaea. Sedan släppte han. Ställde sig så nära att hon hade svårt att resa sig, så att hon fick dra sig tillbaka. Sedan morrade han, befallde henne med en stämma han aldrig hört förut. Ändå var den hans. "Stick" Det var det enda han sa, men det fungerade och snart hördes springande lätta tassar på snön.
|
|
|
Post by Cashew on Sept 9, 2015 19:12:23 GMT
Duva hann knappt fatta vad som hände innan Linnaea var borta lika snabbt som hon kom. Hon stirrade överraskad efter tiken. "Vad hände precis?" frågade hon och blinkade förvånat mot Tenebris. En tanke slingrade sig in i hennes medvetande. Om Linnaea försökte skada dem, bröt hon mot dealen och kunde inte förvänta sig benådning.
|
|
|
Post by vera on Sept 10, 2015 4:17:35 GMT
"Hon kom emot mig. Jag slog tillbaka henne och hon är borta. Dealen också." Trots det fann han ingen glädje i att dealen var borta. Han skulle aldrig kunna döda en valp. Ta dem ifrån henne, visst, men döda. Aldrig i livet. I alla fall inte nu, när han önskade sig egna. "Vi dödar dem inte, varken Linnaea eller valparna." Sa han bänd mot Duva. Även om han hatade Linnaea så var hon valparnas mamma.
|
|
|
Post by alehajo on Sept 10, 2015 5:36:05 GMT
Linnaea fortsatte framåt genom snön. Hon hade så gärna velat flyga på både Duva och Tenebris, klösa dem i tusen bitar. Men hon var tvungen att tänka på Towe och Lila. Hennes små valpar. Hon fortsatte till lyan och tog med dem ut. Det var dags för dem att få följa med på sin första jakt. Hon tog dem till ett område där risken för att stöta på Duva och Tenebris var som minst. Men istället såg hon en annan varg. En varg som sett alldeles för mycket av hennes känslighet. Tohro.
|
|
|
Post by vera on Sept 10, 2015 12:31:25 GMT
Tohro stannade och såg säkert på henne. Han hade ingenting att vara rädd för, inte hon heller. "Vuxit sen sist." Sa han med en menande blick på valparna.
|
|