|
Post by vera on Aug 14, 2015 20:46:01 GMT
Han kämpade skrattande för att komma upp i liggande ställning. Han spottade ut löv och drog tungan mot tänderna för att få bort den torra smaken. "Vi bits fortfarande inte!" Skrattade han åt Wizzlas blyga leende. Men någonstans började hon ändå slappna av, Duva kunde verkligen göra underverk. När hon ville det.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 14, 2015 20:51:25 GMT
"Inte så länge du inte gör det", log Duva mot den blyga Wizzla. Hon sa det på skämt men någonstans gick det att ana den varnande undertonen av allvar. Sällan var hon helt befriad i sina ord. Hon lade sig på rygg och stirrade upp mot skyn. Kände de frostnupna bladens kanter gnaga mot kroppen. Tenebris varma kropp alldeles intill. Det var väl så här det skulle vara, hon och han och universum. Hennes tankar inbegrep aldrig Wizzla, men hon tolererade tiken så länge inget misstag gjordes. Hennes gamla vaksamma jag kom då och då upp till ytan för att andas, hålla sig vid liv och kolla läget.
|
|
|
Post by vera on Aug 15, 2015 8:52:17 GMT
Han puffade menande på Duva. Det var inte ett sätt att säga att hon gjorde fel, utan ett sätt att säga att han inte skulle lämna henne för någon annan i världen. Han var inte blind, inte döv. Han såg hur hon hela tiden vakade över Wizzla om hon kom för nära, hörde hennes undertoner och låga morranden. Han visste precis, skulle göra samma sak och Wizzla var en hane. Han reste sig och ställde sig på bakbenen så att löven flög. Han slog med tassarna i luften efter löven, skällde glatt med sin "mocho" röst. Det här var sånt han älskade, sådant han kunde göra för alltid.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 15, 2015 14:37:19 GMT
Hon log kort och följde hans lilla uppvisning med röda löv fladdrande runt sig som konfetti. Därefter dök hon på honom och tumlade skrattande runt bland löven. Duva stannade upp vid ljudet av många hundra renklövar som rusade över snön. Hon vände sig mot ljudet och kröp ihop när den största samling renar som hon någonsin sett kom skenande mot dem. "Spring!" skrek hon, knuffade Tenebris framför sig och satte snabbt efter Wizzla. Att hamna mitt i en uppskrämd renhjord var inte att eftersträva.
|
|
|
Post by vera on Aug 15, 2015 14:53:26 GMT
Tenebris rusade fram med renhjorden till vänster om sig och bakom. Han skällde oavbrutet, fick renarna att hålla någon form av avstånd. Han följde de andra, hoppade på stenar för att slutligen nå en säker höjd på ett stort stenblock, säkert 15 meter från marken. Där stod de och betraktade renhjorden skena förbi i blindo, tänkte på vad som kunde ha hänt om de inte flytt. Hack i häl på renhjorden uppenbarade sig orsaken till kaoset. Ett gäng hyenor kom glatt skällande med deras långsmala kroppar som sträck efter marken. Han hade aldrig sett dem här förut, de brukade hålla till i Sand Sapirums utkanter, definitivt inte i Mystik Mountains.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 15, 2015 15:02:37 GMT
Duva skällde och blottade tänderna mot skocken hyenor som kom efter renarna. Ifall de fick för sig att ge sig på dem. Hon ogillade hyenor, de var otäcka, äckliga asätare som avskräckte andra med sin stinkande lukt och hysteriska skratt. Hyenorna var snart förbi utan att ha gjort mer än att skratta åt dem. Hon undrade vad som fått dem att vandra från söder till nord. Världen hade sannerligen varit uppochner på sistone.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 16, 2015 19:51:53 GMT
Linnaea tassade fram genom snön. Hon satt på sin klippa och såg förundrat en renhjord storma förbi. Därnere var ett par vargar som sprang. Linnaea förstod dem. Hon skulle inte heller vilja hamna i en sådan hjord. Sakta reste hon sin stelfrusna kropp, sträckte på sig och bestämde sig för att gå ner till vargarna där nere.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 16, 2015 20:02:54 GMT
Duva stelnade till vid anblicken av den äldre varginnan som närmade sig dem. Hon rätade på sig, återgick till att vara gamla, högtidliga Duva. "Vem är du?" skrek hon för att höras över det vida avståndet.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 16, 2015 20:26:59 GMT
Linnaea såg på den kaxiga tiken där nere. Hon hade tänkt gå ner till dem, men nu blev hon istället förbannad. "Vad angår det dig?" skrek hon istället till henne.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 16, 2015 20:31:45 GMT
"Det angår mig alldeles ypperligt eftersom du tydligen har för avsikt att träffa oss", svarade Duva bestämt. Hennes första intryck av tiken var att hon var äldre än Duva, men hon tvivlade starkt på att ålder gav styrka, en styrka som kunde överträffa hennes. "Duva. Jag antar att du inte tänker berätta för oss vad du heter?"
|
|
|
Post by alehajo on Aug 16, 2015 20:35:38 GMT
"Kan jag väl", svarade Linnaea och såg ner på tiken där nere. Hon visste att hon inte borde bli arg,men hon kunde inte rå för det. "Linnaea", spottade hon ilsket ur sig innan hon vände på klacken och gick tillbaka in i skogen.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 16, 2015 20:39:46 GMT
Duva muttrade något ohörbart för sig själv innan hon gick tillbaka till Tenebris och Wizzla, fortfarande andfådda av springturen. "Vi behöver vila", konstaterade hon med en blick på deras trötta ansikten.
|
|
|
Post by vera on Aug 16, 2015 20:49:33 GMT
Tenebris lydde under tystnad. Han kände henne väl nog för att inte retas med henne nu. Hennes hårda kropp rullade ihop sig intill hans, och han lät henne ligga där utan att röra sig. Det ingick inte i deras förhållande. Deras förhållande innehöll inga pussar och kramar, ingen smekmånad i sand sapirum. Den innebar att de levde tillsammans, att de älskade varandra med fel och brister, att de kämpade för varandras överlevnad. Detta var en av Duvas brister, men han älskade den också.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 17, 2015 6:47:44 GMT
Hon rullade ihop sig till en hård, ilsken boll och försökte förmå sig själv att andas lugnt. Var det något Duva inte tålde var det att bli avsnäst. Då blev hon rentut sagt förbannad. Nu låg hon här och försökte tänka lugna, milda tankar som inte innehöll scener där hon antingen skadade Linnaea eller dödade henne. Till slut kom sömnen, hon slutade kämpa emot och gled in i ett fridfullt ingenmansland.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 17, 2015 13:35:04 GMT
Linnaea sprang snabbt genom skogen. Hon var ursinnig på den där lilla kaxiga honan. Som trodde att hon skulle kunna bestämma över Linnaea. Efter ett tag tonade ilskan bort och hon saktade ner takten. Och en stund senare vände hon om för att se vad det blivit av den kaxiga honan och hennes hane.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 17, 2015 18:36:58 GMT
Efter att ha sprungit en stund fick Linnaea upp hennes spår och följde dem till en lya. Honan satt utanför. "Men hej, sitter du här lilla gumman", sa Linnaea och hånlog mot henne. Honan såg ut som om hon helst av allt skulle vilja flyga på Linnaea och klösa henne i tusen bitar. Men Linnaea lät sig inte skrämmas. Hon var större än honan och hon visste om det.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 17, 2015 18:39:42 GMT
"Kalla mig vad du vill, men jag lyssnar bara på Duva", sa hon med en röst som skalv av återhållen ilska. Försökte tygla sig. Inte döda Linnaea nu. Trots att hela hennes kropp brann av vrede över den här kaxiga tiken. Inte skulle hon låta sig skrämmas av att några futtiga år skiljde dem emellan. Hon skrattade till. "Men jag kan lova dig. Jag är ingen liten fågel!"
|
|
|
Post by alehajo on Aug 17, 2015 18:49:58 GMT
Den där honan som tydligen hette Duva irriterade Linnaea. Hon blev förvånad när hon märkte hur mycket Duva faktiskt retade henne. Det var få som fick henne så uppretad. "Du!"morrade hon. "Jag kallar dig vad jag vill och du borde inte vara så uppkäftig, lilla gumman."
|
|
|
Post by Cashew on Aug 17, 2015 19:03:57 GMT
"Ha! Du ska veta att du talar till prinsessan av Umbra Silva." Hon slöt ögonen och vägrade att se på Linnaea. Visste att det var fel av henne att dra upp sin position igen, nu när hon precis börjat förtränga sin barndom i grannriket. Hon sköt ifrån sig tanken och höjde högfärdigt på huvudet. Som om tiken inte var värd hennes ögon.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 17, 2015 19:12:08 GMT
"Jaså gumman, så du är prinsessa? Det var ju kul för dig". Linnaea gjorde en ironisk bugning och ilskan blixtrade ur hennes ögon när hon återigen reste sig. Hon ansträngde sig för att få rösten att låta lugn och medkännande och sa sedan: "Förlåt ers majestät, men jag glömde ju att du hade lika dåligt minne som en nyfödd valp. Men för att påminna dig så är vi inte i Umbra Silva, utan i Elwendale. Och här har du ingen makt alls, gumman", sa hon med en röst som dröp av socker och gift.
|
|