|
Post by vera on Aug 9, 2015 8:45:31 GMT
Han gick fram och slickade hennes sorger skamsna ansikte. Hon såg upp på honom. "Du kan följa med ut och jaga. Det är en order!" Hon reste sig långsamt och följde honom ut. De såg Wizzlas svans försvinna in i ett snår, men Tenebris dolde Duvas sikt noga åt det hållet. Nu behövde han peppa upp henne. Han log ett sekundkort leende mot Wizzla. Sedan knuffade han fram Duva och satte fart på jakten. De jobbade i team. Hon irriterade och förvirrade byten och han kom likt en buffel och fällde det. Sedan dödade de det förvirrade och panikslagna djuret. Tenebris var nöjd, Duva hade blivit gladare och piggare under jakten.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 9, 2015 8:50:42 GMT
Som alltid blåste vinden de irriterade tankarna ur huvudet och hon återvände mycket lättare till sinnes. Att de fångade fina, saftiga byten var bara en bonus. Hon följde efter Tenebris tillbaka till lyan och kom på sig själv med att spana efter Wizzla.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 9, 2015 13:20:19 GMT
Wizzla klättrade i snabb takt upp för berget. Hon var trött, men hon brydde sig inte om det. Det var ett sätt att bli fri. Tröttheten gjorde att hon glömde Duva och hanen för en stund. Hon skulle kunna gå tillbaka dit. Om hon bara kunde vara säker på att de inte skulle överge henne. Hon ville inte göra sig beroende av sällskap, ifall hon skulle bli övergiven.Men om hon var säker på att hon inte skulle bli det, då kanske hon skulle våga. Kanske.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 9, 2015 13:24:54 GMT
Duva fick ingen ro. Hon gav sig ut och spårade, försökte leta reda på Wizzla, men den fallande nysnön täckte över alla spår, så även hennes egna. Hon ångrade att hon var så dryg mot Wizzla. Vad oroade hon sig för? Hon var bara en av de där desperata tikarna hon sett innan hon hittade de avlägsna bergen. Som vaktade på sina partners varje sekund. Patetiska. Hon var patetisk om hon trodde att hon behövde hålla Tenebris under uppsikt. Så lyfte hon huvudet och fick syn på en liten gestalt som målmedvetet klättrade uppför en bergvägg.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 10, 2015 16:47:34 GMT
Wizzla kände direkt att hon blivit upptäckt. Hennes första reaktion var att öka takten, men sedan kom tankarna tillbaka till henne. Skulle det verkligen vara farligt att umgås lite med Duva och Tenebris? Ja! skrek tusen röster i hennes huvud, men en tunn, liten röst viskade: "Wizzla. Du har varit ensam så länge nu. Duva skulle inte göra dig något. Du skulle kunna känna dig trygg igen." Wizzla stannade, snurrade runt och började hasa ner för slänten.
|
|
|
Post by vera on Aug 10, 2015 16:57:27 GMT
Tenebris stannade en bot bakom Duva. Han tände ett gnistrande leende och väntade på Wizzla. Han kände på sig att Duva skulle ta emot henne med öppna armar nu. Precis som hon gjort med honom. Det oroade honom lite. Skulle det betyda att han puttades bort? Han hoppades inte det. "Hur charmig får jag vara?" Hon visslade och han skrattade till. Jättecharmig.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 18:45:17 GMT
Wizzla närmade sig med en outgrundlig min i sitt snöiga ansikte. Duva sansade sig. Skärp dig! Wizzla utgör inget hot mot dig. Hon är bara en vän. Tenebris gav dig ringen! Han har bedyrat sin kärlek till dig! Vad har du att vara rädd för? Hon klistrade på ett stelt leende mot Wizzla. I ögonvrån såg hon Tenebris le sitt blixtrande vackra leende och hon blinkade irriterat bort de tvivlande tårarna.
|
|
|
Post by vera on Aug 10, 2015 20:11:03 GMT
Han såg de omisskänneliga tårarna som snabbt blinkades bort. Hans leende slocknade och han tog de få stegen för att stå jämnsides med henne. Inga av hans ord kunde hjälpa, de skulle bli allt för ytliga. Istället sänkte han huvudet och lade det under hennes haka. Han kände hur hon skälvde till en sista gång, men sedan blev hon stilla. Wizzlas kloförsedda tassar knastrade i snön framför dem.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 10, 2015 20:12:46 GMT
Värmen från hans huvud lugnade henne. Hon drog ett djupt, renande andetag och öppnade ögonen. Nu helt torra. Mötte Wizzlas blick. Hon var redo. "Varför flydde du?" sa hon högt, fast besluten att inte låta tvivlet färga hennes röst igen.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 11, 2015 6:01:11 GMT
Wizzla såg på Duva. "Varför flydde du?" Wizzla funderade länge. Det fanns inget svar. Inget som hon var redo att berätta för Duva i alla fall. Hon hade hoppats att Duva skulle ta emot henne, att allting skulle bli lättare. Men nu satt hon igen framför Duva som ställde frågor med sin arroganta röst. Prinsessan av Umbra Silva, riket bortom havet.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 11, 2015 6:35:41 GMT
När Wizzlas svar uteblev vände Duvas beslutsamhet till ånger. Var hon för hård? Dryg, rentav taskig? Hon hade inte gett Wizzla någon vidare chans. Hon hade slutat att använda sig av sin position för att få viljan igenom - detta var inte hennes rike. Hon hade rymt hit för att komma undan prinsesskapet, inte för att stoltsera med det. "Wizzla, jag..." Hennes röst skälvde av alla ord hon ville yttra. Allt hon ville förklara för Wizzla. Så att hon förstod. "Jag är ledsen", lyckades hon pressa fram.
|
|
|
Post by vera on Aug 11, 2015 6:39:55 GMT
Han höjde huvudet igen, såg säkert in i hennes öga för en sekund. Sedan rätade han på sig i full glans. "Du kanske skulle föredra att ta samtalet i lyan?" Han log snett, visade några tänder. Han visste precis hur han såg ut, och han visste hur han kunde använda det. Han vände, men gick en omväg. Han gick runt Duva så att hon tvingades följa med. "Nu när jag också har en kunglig titel, kan jag befalla då?" Han viskade leendes i hennes öra. Fyrade av ett brett leende mot hennes och skrattade. Han försökte desperat lätta upp situationen. Och kanske, kanske han lyckades.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 11, 2015 6:55:39 GMT
"Du har glömt att vi inte har några medlemmar än", påpekade hon men kände sig lite lättare till mods. Hon följde honom till lyan och lät sig svepas in av dess mörka, trygga värme. Wizzla kom tassande efter. Hon vände sig om, sökte stöd mot Tenebris för att överhuvudtaget få orden över sina läppar. "Förlåt mig", mumlade hon. "Om du tycker att jag har betett mig illa."
|
|
|
Post by vera on Aug 11, 2015 7:02:10 GMT
Han lade sig säkert ner. En avslappnad ställning på sidan. Han kände Duvas kropp lägga sig intill. Han slickade spontant hennes öron, väntade på ord. Han bet henne kaxigt och lätt i läppen, blev bortsjasad och kom tillbaka. Han hörde henne fnissa lite generat. "Visst är jag jättegullig!" Sade han medans han fortsatte. Han blinkade mot Wizzla som log litet, fortsatte med sina nyckfulla attacker.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 11, 2015 7:15:18 GMT
Hon skämdes lite när hon blev attackerad av pussar inför publik - en väldigt liten och osäker publik visserligen, men ändå. "Jag vet att jag har betett mig illa ibland, och jag ber om ursäkt för om du känner dig illa till mods." Hon tittade på Wizzlas outgrundliga ansikte.
|
|
|
Post by vera on Aug 12, 2015 16:18:03 GMT
Tenebris gick ut, lämnade de tafatta tikarna ifred. Någon utanför krävde hans intresse. Den klassiska löparvargs-modellen från Umbra silva stod i en matt grå skepnad framför honom. En kunglig brevväxlare. Meddelandet gladde honom. Han log brett mot brevväxlaren och tog ett stort språng ner i lyan. Där stod de båda tikarna, lika spända som alltid. Han viskade de goda nyheterna i Duvas lurviga öra. "Jag har en syster här i Elwendale nu, Bellatorum. Hon letar ett hem, men vi får ett meddelande när hon har skaffat ett permanent boende. Vi måste dit och hälsa på någon dag!"
|
|
|
Post by alehajo on Aug 12, 2015 16:22:04 GMT
Wizzla såg på de båda vargarna. Det kändes bättre nu. Till och med prinsessor kunde tydligen be om ursäkt. Hon försökte sig på ett litet leende. "Det är okej", sa hon tyst.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 12, 2015 16:56:55 GMT
Duva log trevande mot Wizzla. De skulle börja om. Med allting. Hon skulle få en ny chans, hon skulle ge Wizzla en ny chans. Det var bättre så här. "Tack", sa hon uppriktigt. "Jag hade inte klandrat dig ifall du hade nekat." Wizzla blinkade lite och drog upp mungiporna i ett tvättäkta leende. Duva kände hur något släppte inom henne, en tyngd lyftes från hennes axlar. Hon lämnade en del av sitt livs börda bakom sig, nu när hon äntligen bett om förlåtelse och rett upp saker med Wizzla. Vänd mot Tenebris samlade hon sig. "Vad roligt! Det måste vi absolut!"
|
|
|
Post by vera on Aug 14, 2015 18:39:36 GMT
Han log brett. "Super! Om det inte är alldeles tokigt av mig så tror jag att fröken Wizzla vill haka på? Inte just nu, men snart, så ska vi hälsa på min syster någonstans i Elwendale!" Berättade han glatt. Wizzla lyckade, log något blygt men avspänt. Han slickade Duva bakom örat innan han gick ut för att lämna de båda honorna ifred ännu än gång. Nu verkade det ju ändå ha släppt någorlunda... hoppades han. Han jobbade hårt ett tag med att riva ner löv, göra en stor lövhög. När tikarna äntligen kom ut var den så stor att den var redo att hoppa i. "Damerna först!" Sade han charmigt och formellt, men sedan blev leendet retsamt och han kastade sig i innan någon av dem hunnit fatta vad som var framför dem.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 14, 2015 20:08:02 GMT
Hon var inte sen att kasta sig efter honom ner i löven och landade på honom i en skrattande, kravlande hög i ett hav av löv. Wizzla tassade lugnt i, försiktigt. Duva log mot henne. "Stig på!" Wizzla log kort och slog sig ner en bit ifrån dem - på behörigt avstånd, så att säga.
|
|