|
Post by vera on Aug 8, 2015 11:58:05 GMT
Han funderade. "Det var inget alternativ. Du får inte fuska!" Han skrattade och hon log. "Du gav inga alternativ! Jag fick hitta på egna!" Han log. "Jag överlever. Det enda alternativet som fanns för dig är att fly." Hon log litet. Han sökte efter mer att säga, men fann inget passande. Istället rullade han över så att han låg med nosen mot hennes. Hon skrattade och rullade undan. Han följde henne, över alla hinder.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 8, 2015 12:17:40 GMT
Glädjen sprudlade i henne när hon rusade ut ur lyan och ut över snön. Tassarna sjönk ner till viss del, men det var inte svårt att fortsätta springa. Hon hörde Tenebris pulsa efter henne. Duva kastade bak huvudet och skrattade högt. Så här lycklig, så här fri hade hon inte varit på åratal.
|
|
|
Post by vera on Aug 8, 2015 13:20:02 GMT
Tenebris kastade sig efter henne. Han sjönk ner mer, men hade längre språng. Hon gjorde en snäv kurva, lite för snäv. Och förutsägbar. Han var redan där och hon störtade rakt in i honom och de tumlade runt som valpar. Han smällde ihop käftarna hårt i luften och bet henne mjukt och lekfullt. "Behagar prinsessan en mus till middag eller kräver hon mer?" Hon sträckte upp huvudet med en högfärdig min. "Bondlurk! Klart jag ska ha mer!" Han skrattade och viftade med svansen. "Ta mig då!"
|
|
|
Post by Cashew on Aug 8, 2015 14:40:47 GMT
Nu var det ombytta roller. Nu var det hon som skrattande jagade efter honom. Han var större och snabbare, men hon var smidigare och lättare. Sjönk inte ner i snön lika mycket. Hon var snart ikapp och kastade sig över honom bakifrån. Landade på hans rygg. Men han var stark och hon liten, så han orkade springa en bit med henne på ryggen innan han slutligen kollapsade och hon rullade av. Pälsen blev full av pudersnö men det var nog det mest oväsentliga hon någonsin tänkt på.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 8, 2015 16:04:38 GMT
Wizzla dröjde sig kvar vid prinsessans lya men var noga med att hålla både spår och doft väl dolda. Hon såg de två vargarna tumla runt i snön och leka. Ibland önskade hon att hon också skulle kunna göra det. Men sedan ångrade hon sig, visste ju att det inte skulle gå. Hon skulle inte kunna det. Eller så skulle hon det. Om någon bara gav henne chansen. Wizzla bestämde sig för att visa sig igen och kröp tyst ut från sitt gömställe. De två vargarna stannade genast upp och såg på henne. Wizzla bugade, bugningen satt redan i ryggmärgen vid det här laget.
|
|
|
Post by vera on Aug 8, 2015 16:55:38 GMT
Tenebris gick sakta bort till Duva, samtidigt som han smilade lättsinnigt mot tiken. Han hadesinvanluga inställning. Bara Duva hade ett undantag. Han ställde sig skyddande och varnande framför henne. Det var inte Duva han skyddade, hon var långt ifrån fara. Däremot var tiken i fråga i en lite knivigare situation. Men Duva såg glad och lättsinnad ut, så han gick förbi henne och ställde sig på hennes vänstra sida istället. "Jag säger till dig att vi inte bits, men du flyr ändå. Tänder är något annat än bett. Oftast. Men om jag kan ändra mina ord, så är de att vi inte bits hårt." Han förvånades själv över hur självklart det lät när han sa "vi", men tog ingen notis om det. I alla fall visade han inte det. Istället knuffade han omkull både Wizzla och Duva. Lade sig på frambenen och viftade ivrigt på svansen. Log kaxigt. Bara någon sekund senare brottades han omkull av två tikar.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 8, 2015 17:00:18 GMT
Duva skrattade högt, hon tumlade runt i snön och hejdade sig bara för att säga till Wizzla: "Förresten, du behöver inte buga. Det här är inte mitt rike. Kalla mig bara Duva." Tiken nickade försynt och så fortskred leken, två tikar och en hane.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 8, 2015 17:05:25 GMT
Wizzla förstod inte riktigt hur det blev sådär. Att hon var här och lekte med två främmande vargar. Men det kändes skönt att på något sätt ha kontakt med levande väsen igen. Det hade hon inte haft på länge, förutom bytesdjuren då. Och de levde inte särskilt länge. Men Wizzla var glad över att de främmande vargarna överhuvudtaget pratade med henne och inte bitit ihjäl henne på fläcken när hon kom in på deras revir, så nära deras lya. Och att hon också kunde leka med dem - det var ofattbart.
|
|
|
Post by vera on Aug 8, 2015 17:08:02 GMT
Han skrattade. Wizzla var inte längre en tyngd, utan någon som hjälpte att bära. De båda kämpade emot honom och det var inte sällan som han låg underst. Men lika ofta lyckades han buffligt välta över någon av sina motståndare. Småningom lade han sig ner och ropade att han gav upp. Duva lade sig intill honom och Wizzla mitt emot. Han flåsade, men inte så mycket att han inte kunde prata. "Jag gissar att vi har börjat om nu. Jag är Tenebris. Detta är Duva. Vi är båda från Umbra Silva. Vi... vi håller ihop." Orden var ovana, men han kände på sig att han skulle kunna vänja sig vid dem.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 8, 2015 17:15:00 GMT
Duva flämtade men log stort och gäspade lite av ansträngningen. "Före detta prinsessa av Umbra Silva, men inte längre. Jag är bara Duva. Men jag varnar dig - jag är inte helt folksäker än." Hon skojade, men undertonen av allvar gick inte att ta miste på.
|
|
|
Post by vera on Aug 8, 2015 17:19:37 GMT
"Oroa dig inte. Hon hotar alla att döda dem i början!" Duva blängde skämtsamt på honom och han flinade tillbaka. "Men nu börjar vi snart frysa. Du kanske vill följa med till lyan?" Wizzla tvekade någon sekund, men sedan bestämde hon sig.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 8, 2015 17:24:09 GMT
Typiskt Tenebris. Alltid charmknutten redo, bara att plocka fram när det behövdes. Hon log för sig själv och skakade på huvudet. Det kändes märkligt att han var hennes nu. Men samtidigt rätt. Hon travade efter Wizzla mot lyan.
|
|
|
Post by vera on Aug 8, 2015 17:49:00 GMT
Han drog ner en Duva i liggande ställning, hon kämpade inte emot. Han lade sig vaket bredvid henne. Svansen svepte längs marken och han log. Hans charm var något han alltid haft och trivdes med. Han visste om att han såg bra ut, en pålitlig ungvarg. Han var snygg, stor och kraftig. Han hade använt det, men undvek att nämna sin svarta färg. Den fann han som utstickande och lite väl annorlunda. Duva verkade inte bry sig, men han gillade den inte. "Jag vet, jag är oemotståndlig!" Han skrattade och log med vassa tänder. Han fick en knuff i sidan av Duva. Han rullade retsamt över och tryckte henne MIT väggen. Hon skrattade och vred sig så att hon kunde rulla till hans andra sida. Han grymtade, men låg stilla. Han såg mot Wizzla som log. Han fyrade av ett bländande leende innan han lade sig till rätta för att sova. Just då kändes det självklart att Wizzla kunde sova med dem. Bara Duva var den som låg närmast.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 8, 2015 18:04:03 GMT
Duva somnade inte genast. Dagen hade gått för fort; inte tillräckligt hade hänt. Hon låg och betraktade Wizzla i det tilltagande mörkret i lyan. Hon vaktade noga sin plats bredvid Tenebris - inte en chans att hon tänkte släppa den ifrån sig. Det här var hennes plats i livet, bredvid Tenebris lugna kropp. Wizzla verkade inte heller särskilt trött, hon låg och stirrade framför sig, trodde Duva. Det var svårt att se i det fallande mörkret som snabbt och effektivt släckte i lyan som om någon släckt en glödlampa. När Wizzla makade sig lite närmare dem morrade hon varnande - hon fick inte komma för nära. Helt och hållet folksäker var hon då inte.
|
|
|
Post by vera on Aug 8, 2015 18:46:48 GMT
Han vaknade av att Duva morrade. Han blinkade yrvaket och slickade henne i ansiktet. Så såg han anledningen, liten men betydlig. Wizzla låg litet närmare än när han somnat. Han förstod Duva. Om Wizzla hade varit en hane hade han legat vaken hela natten. Men nu kunde han vara lugn. Det var ingen annan hane, det enda han kunde göra var att lugna Duva. "Ni får inte börja slåss när jag sover, jag måste ju se vinnaren!" Han grymtade och lade huvudet på Duvas rygg. Han kände hur hon sakta slappnade av och lade huvudet på tassarna. Men han somnade först.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 8, 2015 18:50:34 GMT
Hon kunde inte riktigt slappna av helt, när Wizzla låg så nära. Hade bara lett lite påtvingat när Tenebris vaknat och skojat. Hon kände sig märkligt beskyddande när det gällde Tenebris - svartsjuk, kanske. Inte visste hon. Hon hade ingen erfarenhet av relationer. Men hon tyckte inte om att Wizzla bit för bit makade sig närmare dem. Värmen från hans huvud, vilande på hennes rygg, lugnade henne och till slut kunde hon lägga huvudet på tassarna och sluta ögonen. Men hon kunde inte riktigt få sin skönhetssömn i natt.
|
|
|
Post by vera on Aug 8, 2015 18:59:40 GMT
När han vaknade låg Wizzla ännu närmare. Duva låg vaken. "Hur lite har du sovit?" Han såg på hennes trötta och irriterade ansikte. "Inget alls" Han reste sig. Så log han mot de spända tikarna. "Oskadliggör jag situationen om jag går och jagar?" Duva såg tveksam ut. "Ensam." Han försökte se övertygande ut, visste inte om han lyckades. Han lämnade rummet med sin nonchalanta gång och såg inte tillbaka. När han fällde renen var hans tankar i lyan. Han funderade på vad som hände och sades där.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 8, 2015 19:06:44 GMT
Duva hade knappt sovit något i natt. Inte för att vargar sov särskilt mycket, men hon brukade i varje fall få ett par timmar. Men i natt hade hon varit för uppjagad (= svartsjuk) för att komma till ro, hade mest kastat sig runt och ylat lite i sin oroliga sömn. Tenebris gick ut för att jaga. Hon skämdes för att vara så patetisk, hon skämdes för att hon var hon. Under all värdighet. Wizzla låg fortfarande och tittade under lugg på henne. Vad hade hon att vara rädd för? Tenebris hade gett henne ringen. Han tyckte om henne. "Så... Wizzla?" Hon makade sig närmare tiken som förskräckt höjde huvudet. "Har du någon partner?"
|
|
|
Post by alehajo on Aug 9, 2015 8:16:54 GMT
Wizzla såg förskräckt på Duva. Hon hade fått lov att sova i deras lya under natten men hon märkte att Duva blev irriterad på henne när hon kröp närmare. Hon kunde helt enkelt inte få nog av deras kroppsvärme. Hon var van vid att vara ensam, men sällskap var som en drog. När man väl hade fått den kunde man inte vara utan den. Därför såg hon nu skrämt på Duva. Hon var säker på att de skulle överge henne nu. "Nej", sa hon tyst, sedan reste hon sig och försvann ut. Kring lyan växte det gott om buskar och sly och Wizzla kröp in bland den för att få lite skydd. Hon märkte dock snart att vinden låg åt fel håll, de skulle hitta henne hur lätt som helst. Hon reste sig upp och lämnade lyan på tunga tassar. Hon ville inte lämna de andra,men hon visste att om hon stannade så skulle hon bli allt för beroende. Då skulle hon inte klara resten av vintern, ensam i bergen. Om hon ens skulle klara den.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 9, 2015 8:36:39 GMT
Duva såg efter henne. Hade lite dåligt samvete, hade hon skrämt iväg henne? Var hon elak, dryg, hård? Det fanns så många negativa adjektiv som passade henne. I samma stund kom Tenebris in i lyan, dragande en ung ren med revbenen utstickande ur sidorna. Inte ens de starkaste djuren var särskilt feta vid den här årstiden. "Vart försvann Wizzla?" frågade han. "Hon ville gå", mumlade Duva skamset.
|
|