|
Post by vera on Aug 7, 2015 20:44:35 GMT
Han lät tungan glida över silverringen runt hans tand. Han funderade på att ge henne den, men var inte säker på hur hon skulle reagera. Istället drog han henne tätt intill sig och gnällde tillitsfullt. Han nosade på hennes öron. "Detta är orättvist! Du kommer in i min lya utan att ens huka dig, men jag kan knappt få in en tass i din!" Han korsade frambenen och lade sig på rygg med hennes rygg ovanpå hans mage. "Du är skyldig mig att sova här, annars gräver jag ut din lya." Det var inget nödvändigt hot. Hon låg lugnt kvar på honom.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 7, 2015 20:55:23 GMT
Det var så länge sedan hon senast känt någon annans kropp mot sin än Tenebris - många år. Hon kände hans värme, kände hans omsorg. Han brydde sig om henne, och för det var hon evigt tacksam. Med ansiktet begravt i Tenebris värme somnade hon, medan tanken på Wizzla - ensam ute i natten - dröjde sig kvar i hennes trötta sinne.
|
|
|
Post by vera on Aug 7, 2015 21:05:06 GMT
Tenebris vaknade likt han somnat. Han slickade en nyvaken Duva på nosen och drog lite i hennes päls. "Jag tovar till den..." "Ja fy skäms Tenebris! I skamlådan med dig!" Han skrattade lätt och välte Duva på rygg. Han halvlåg över henne, tätt intill men höll ändå ett avstånd. Han bet kärleksfullt i hennes haka innan han reste sig. Han kände på sig att Duva också tänkte på Wizzla.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 7, 2015 21:14:33 GMT
Wizzla ja. Stackaren. Duva mindes alltför många ensamma nätter på berget - det var obegripligt att hon bara hade känt Tenebris i mindre än en vecka. Hon begav sig ut för att jaga med Tenebris. Tillsammans fällde de en präktig renko, och efter ett härligt frukostmål hade hon inget annat i tankarna än att hitta Wizzla.
|
|
|
Post by vera on Aug 8, 2015 6:33:32 GMT
Wizzla var ett svårt mål att hitta. De strök runt, längre och längre från lyan. Utan resultat. Ibland luktade det lite mer renbajs, ibland ingenting. Det var frustrerande. Tenebris smällde på charmen på fullt; ifall att de skulle hitta henne skulle han inte vara skrämmande. "Snart misstänker jag att hon har gått och blivit renbajs!"
|
|
|
Post by Cashew on Aug 8, 2015 7:15:03 GMT
"Men även om hon vore renbajs skulle det vara svårt att hitta henne", log Duva och travade vidare. De hade nu bergen till vänster om sig och gick längs en porlande bäck. Drack lite. Duva visste att Mystic Mountains vatten var det renaste i hela världen. Det isade lite i tänderna, men smaken var oslagbart frisk. Så uppfattade hon en rörelse i en buske till höger om sig.
|
|
|
Post by vera on Aug 8, 2015 7:22:11 GMT
Tenebris vände kroppen. "Duva bits inte längre. Vi lovar att vi inte dödar dig. Det vore skönt att se den man pratar med." Han gick stadigt fram mot busken. Innevånaren av busken rörde sig oroligt. Han smilade snett. Det kom fram ett huvud ur snåren. Duva ställde sig snett bakom honom innan hon tog ordet.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 8, 2015 7:43:46 GMT
Wizzla var tilltufsad och full med löv efter natten i busken. Hon stirrade mot Tenebris, som slog på charmen och log ett blixtrande leende. "Vi vill dig för tillfället inget illa", sa Duva varnande - ville inte att tiken skulle ta sig för stora friheter. "Bara prata. Just nu i alla fall. Så, vem är du och var kommer du ifrån?"
|
|
|
Post by vera on Aug 8, 2015 8:22:28 GMT
Han sänkte mungiporna lite, kände Duvas förmanande knuff i sidan. Han knuffade henne frammåt med ett bakben. Han lade huvudet över hennes rygg och lät henne prata. Just nu var nog inte den bäst stunden att ta ord ur munnen på henne.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 8, 2015 8:36:58 GMT
Hon kände Tenebris knuffa fram henne, mjukt. Spände blicken i den lilla tiken. Undrade vad mer som fanns att säga? "Svara!" kommenderade hon Wizzla med myndig stämma, som hon oftast använde i Umbra Silvas kungliga residens.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 8, 2015 9:29:35 GMT
Wizzla såg skrämt på de båda vargarna. De hade hittat henne. Igen. "Vem är du och vart kommer du ifrån?" frågade honan. Wizzla såg på henne. Borde hon berätta eller var det enklare att bara hålla tyst. "Svara!" kommenderade honan sekunden efter. Wizzla tog ett djupt andetag, föreberedde sig för vad hon skulle säga. När hon väl hade orden på tungan sa hon dem snabbt, i ett enda andetag. "Jag heter Wizzla och jag är född uppe i bergen, ers majestät", sa hon och gjorde en snabb bugning. Hon hoppades att det skulle räcka. Hon backade ett par steg men de två vargarna gjorde ingen ansats till at gå. Och varför skulle de? Duva var prinsessa, det var hennes rike och de hade antagligen mer rätt an Wizzla att befinna sig här. Hon kanske var den som skulle gå. Men på något sätt tog det emot, hon hade inte sett vargar på så länge och det tog emot att lämna dem. Men till sist sänkte hon svansen och försvann in bland de skyddande snåren.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 8, 2015 10:00:01 GMT
Wizzla snek sig iväg in i buskagen efter en vördnadsfull bugning. Duva blev kallad 'ers majestät'. Var det inte detta hon flydde från? Hon ville inte vara dotter till drottning Ahitaza och kung Jack av Umbra Silva. Ville inte vara prinsessa, ville bara vara Duva. Men när hon öppnade munnen för att tala om det var Wizzla redan borta.
|
|
|
Post by vera on Aug 8, 2015 10:37:00 GMT
"Borde jag vänja mig vid att alla bugar inför dig? Du kan vänja dig vid att jag inte bugar." Han blinkade med ena ögat och log. Duva bröstade upp sig. "Som prinsessa kräver jag att du bugar, djupt!" Han skrattade åt hennes högfärdiga ton och brummade tillbaka. "Sir Tenebris, till er tjänst!" Han skyfflade upp henne på sin rygg och bar henne in i lyan. Väl där välte han av henne och slet i hennes päls. Hon skrek och skrattade, så här kunde han hålla på hela livet.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 8, 2015 10:49:42 GMT
Hon skakade av skratt. Pälsen var blöt av saliv, men det var hans också. Ett högt skratt undslapp henne. Hon var lyckligare än på länge. Tankarna gick till Wizzla därute, till hur hon hävdade sig som prinsessa. Fast prinsessdrömmen var den värsta av alla. Nu var hon klar över saken. Det var inte rätt av henne att bete sig som en översittare när hon flytt för att slippa. Det här var inte Umbra Silva - här kunde hon börja om.
|
|
|
Post by vera on Aug 8, 2015 10:58:07 GMT
Han slutade tänka på saken, släpet son börda. Han droppade silverringen i Duvas mun. Han satte sig med sänk huvud, väntade på att hon skulle låta den falla till marken. Nu fick han erkänna för sig själv, han var ofattbart sårbar just nu. Om Duva släppte den till marken hade han ingen mer. Ingen andra chans. Det kändes som att det gick evigheter innan något hände.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 8, 2015 11:04:57 GMT
Med bestörtning stirrade hon på det lilla föremålet. En silverring. Varken stor eller överdådigt dekorerad, den var enkel men hursomhelst vacker. Hon log kort och tog den i munnen. Metallen kändes sval mot tandköttet. Len och rund. Hon såg på Tenebris, som suttit med huvudet nedböjt men som häpet studerade henne nu. "Ja", sa hon så det ekade i den rymliga lyan.
|
|
|
Post by vera on Aug 8, 2015 11:26:19 GMT
Han välte över på rygg. Lättnaden strömmade över honom och han andades djupt. "Jag är upptagen, om du letar en singel får du söka på andra vägar." Han såg på hennes lugna, glada ansikte.
Den natten somnade han lycklig. Han hade som vanligt lagt sig runt henne, men denna gången låg hon med ansiktet mig hans bröstkorg. Han log för sig själv, nu var chansen borta, och han hade tagit den.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 8, 2015 11:32:27 GMT
Hon låg med ansiktet begravt i hans päls och lyssnade till hans hjärtslag. Lugna, regelbundna. Hon undrade lite så här i efterhand om det skulle betraktas som överilat, hon hade känt honom i knappt en vecka. Men så sköt hon tanken ifrån sig. Det spelade ingen roll. Dagen grydde, rosig, röd och klar. Solens nyvakna strålar värmde och gjorde snön till gnistrande iskristaller. Duva lämnade Tenebris och gick ut för att se sitt hem i morgonljuset.
|
|
|
Post by vera on Aug 8, 2015 11:40:39 GMT
Han gäspade och sträckte på sig. Han gick ut ur lyan och log. Sedan visslade han förbi henne. Nu kunde de börja jaga förråd. Jakten började dåligt. En hare var allt den första timmen, det var långt ifrån ett förråd. Sedan gick det bättre. De följde en renhjord en stund innan de bestämde sig för en stor ungtjur. Han var ett lött och oerfaret byte. De drog hem tjuren till lyan och åt haren. "Om du skulle behöva döda mig nu för att överleva, vad skulle du välja?" Frågan var absurd, men han ville veta. Han hade alltid varit impulsiv och han trivdes så. Även om Duva kunde tänka på gränserna.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 8, 2015 11:45:52 GMT
Hon tittade upp, förvånad över den bisarra frågan. Gjorde inget försök att dölja den uppenbara chocken i ansiktet. "Jag skulle välja att dö", svarade hon sanningsenligt. Hon brukade inte ha några problem med att döda - många var de som hon inte ens åt upp. Men någonstans när det gällde Tenebris sa det stopp. Hon var inte rädd för döden, men hon var rädd för att ge honom den. Hon skulle gladeligen lägga sig i sin egen grav om det betydde att Tenebris fick leva. Det var ingen osjälvisk uppoffring - det var ett faktum. "Jag skulle dö utan att tveka."
|
|