|
Post by Cashew on Aug 6, 2015 16:39:18 GMT
"Det var Mystic Mountains i månsken. Jag älskar det, men det är inte alls lika vackert i solljus. Vi tittar i natt istället. Är du hungrig? Jag vet att jag lade den där älgen här någonstans..." Hon letade upp kadavret och sniffade på det. Kylan och snön hade kylt ner det och köttet var fortfarande ätligt. Hon var i vilket fall inte rädd för att äta gammalt kött. Inte Tenebris heller, visade det sig. Han kom travande, lade sig bredvid henne där hon slet i djurets kött och högg in.
|
|
|
Post by vera on Aug 6, 2015 21:24:44 GMT
"Jag blundar ofta på natten. Du väljer själv om du tror på spökvargarna, men jag lyssnar efter den. Jag hör döda släktingars ylanden. Min mammas och pappas ibland, trots att de lever." Han såg forskande på henne. Blodet dröp om hans käftar och ögonen blänkte i ljuset. Den svarta pälsen var blank och ren, med undantag för den blodiga käften. Han lät tungan glida över nosen och tänderna. Såg in i Duvas ögon.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 6, 2015 21:32:37 GMT
Hon märkte att han studerade henne och vände på huvudet. Mötte hans blick. Förlorade sig i den. "Du menar ylandena? Jag älskar dem. Jag går ofta för att lyssna på dem, de ger mig tröst på något sätt. Säger åt mig att jag inte är ensam. Och jag tycker mig ibland höra Jack och Tazas röster i vinden precis som du, trots att de befinner sig i ett annat kungarike." Hon slickade blodet från käftarna och sträckte nöjt på sig. Varje natt ljöd alltid någons röst, som talade om för henne att hon inte var ensam. Men nu behövde hon inte dem mer. Nu hade hon Tenebris.
|
|
|
Post by vera on Aug 6, 2015 21:40:17 GMT
Han rullade över så att han låg på rygg, gned den kliande pälsen mot marken. Sedan låg han kvar på sidan, bara andades och såg. Sedan reste han sig hastigt. "Tiden är långt ifrån oändlig! Här kan vi inte ligga. Jag ska göra mig en lya där jag faktiskt kommer in." Han log och gick smidigt på de stora tassarna. Bergsväggen gav mer beskydd än fara när man kände den och han lät sig inte luras av de farligt svaga utsprången. Han valde sin plats noga, ville ha det perfekt. Läget var det som spelade roll. Lä, nära Duva och bra grävjord avgjorde saken. Efter det sattes hans stora muskler i arbete.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 6, 2015 21:47:55 GMT
Hon stod bredvid på en klipphylla och betraktade honom när han arbetade. Kunde det tolkas som otacksamt? Självklart, men å andra sidan visste hon att han nog inte ville bli störd av någon som inte hade erfarenhet av att bygga lyor i berg. Hon bodde trots allt bara på låglandet. Så stod hon där, studerade honom, funderade. Han var stilig. Händig. Snäll, stark, snabb. Hon kunde inte hjälpa det - obönhörligt drogs hon till denna Tenebris, hennes nyfunna barndomsvän. Han grävde hela förmiddagen. Hon fick till uppgift att jaga och hämta förnödenheter. Till sin egen stora förvåning trivdes hon med det. Hon tänkte på vad de skulle ha sagt i Umbra Silva. Högfärdiga prinsessan Duva passoppade åt en storvuxen hane. Jojo. Men det de sa därhemma spelade inte längre någon roll.
|
|
|
Post by vera on Aug 7, 2015 18:57:24 GMT
Han slickade sig på sin torra och sandiga nos. Lyan var färdig. Han gick ut och sade till Duva att blunda. Sedan ledde han in henne. Han hade gjort en någorlunda bred gång med tre rum. Ett rakt fram. Ett till vänster och ett till höger. Han ledde in henne i det rakt fram där han bäddat för att kunna sova på mossa. Han kände sig nöjd.
"Kan du tänka dig mig, sovandes på mossa?"
|
|
|
Post by alehajo on Aug 7, 2015 19:03:48 GMT
Wizzla
Wizzla ålade sig in i den trånga bergsskrevan. Egentligen var den för trång för henne, men den dög som sovplats för en natt. Långt borta i fjärran hörde hon vargar. Plötsligt försvann tröttheten. Istället kom nyfiken över henne. Hon hade inte sett vargar på många veckor. Inte för att hon hade letat efter några heller. Istället hade hon strukit runt på de mest otillgängliga ställena i bergen. Men nu krängde hon sig ut ur skrevan och började springa mot ljudet.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 7, 2015 19:06:47 GMT
Duva log. Lyan var enkel men stilren, rymlig och torr. Hon kände direkt på sig att det här var en mycket välgjord lya. I samma stund hörde hon ljudet av springande tassar och lukten av främmande varg.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 7, 2015 19:11:48 GMT
Wizzla saktade in tempot. Hon stannade och vädrade. I luften låg doften av två vargar, en hona och en hane. Hon fortsatte framåt tills hon kom till något som likande en lya. Där stannade hon villrådig, visste inte om hon skulle stanna eller gå. Det var hemsk länge sedan hon träffade någon varg men å andra sidan visste hon inte om hon ville träffa någon. Hon lade sig ner, med huvudet på tassarna medan hon funderade. Då kom tröttheten ikapp. Wizzla reste sig upp, hon fick inte somna utanför en främmande lya. Men till sist gick det inte längre och hon kollapsade på marken. Hon hade inte sovit på flera dygn och hennes kropp märkte av det.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 7, 2015 19:15:45 GMT
Duva rusade ut och blev stående vid åsynen av en ung tik som låg på marken nedanför lyan. Hon vädrade - kände inte igen doften. Villrådig vände hon sig mot Tenebris, tiken såg mycket trött ut. Men så kom hon fram till vad den gamla, riktiga Duva skulle ha gjort. Hon var väl ingen mjukis? Så travade hon ner mot tiken.
|
|
|
Post by vera on Aug 7, 2015 19:17:22 GMT
Han gick ut ur lyan. Duva ställde sig tätt bredvid honom och han lade ett lätt och nonchalant leende på läpparna. Honan närmade sig med fart, men med tanke på hur låg den var så var hon uppenbarligen inte allt för van vid bergen. Han kände hur Duvas kropp spändes och hennes läppar dras upp. "Tycker du att jag ska ljuga och säga att jag bits?" Han skämtade. Situationen var ny för honom, men han hade lärt sig att ta saker som det kom. Han hade ju Duva nu , han låg i lä.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 7, 2015 19:20:35 GMT
Wizzla vaknade av att någon satte tänderna i hennes höft, inte hårt men tillräckligt för att det skulle göra ordentlig ont. På mindre än en sekund flög hon upp och hukade i försvarsställning. Så oansvarigt av henne att somna utanför den främmande lyan. Något sådant dumt hade hon inte gjort sedan hon var valp. Nu stod det främmande paret framför henne och såg på henne.
|
|
|
Post by vera on Aug 7, 2015 19:31:48 GMT
"Just ja! Jag bits inte, men det gör pippifågeln." Duva blängde leende på honom, innan hon vände en allvarlig blick mot honan. "Jag är Tenebris, pippifågeln vill introducera sig själv. Jag vill att du introducerar dig själv också." Han blinkade med ögat. Han visste själv om att han var både snygg och charmig, det var något han alltid lade som botten.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 7, 2015 19:36:21 GMT
"Prinsessan Duva. Men jag är ingen pippifågel. Så du vet", morrade hon. Hon drog gärna nytta av sin position då och då, medan hon oftast sköt den ifrån sig. "Vem är du?"
|
|
|
Post by alehajo on Aug 7, 2015 19:43:59 GMT
Wizzla drog sig tillbaka. Hon hade fått respekt för de här två vargarna, särskilt efter att den ena presenterat sig som prinsessa. Vem vet vad hon skulle kunna göra med Wizzla. Hon såg på honan som presenterat sig som Duva. "Wizzla"mumlade hon tyst och backade ett par steg närmre buskagen. Helst ville hon bara springa och gömma sig. Men sedan insåg hon att hon satt framför en prinsessa och tvingade sig själv att göra en bugning innan hon tassade in bland de skyddande buskarna.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 7, 2015 19:50:14 GMT
Duva fick lite dåligt samvete när Wizzla bugade sig, men hon var ju faktiskt av kungligt blod. Det var inte mer än rätt, eller? Men på något sätt kändes det fel. Hon tänkte inte på sig själv som prinsessa. Hon vände sig mot Tenebris. Wizzla ville uppenbarligen vara ifred. Bäst att gå tillbaka till lyan.
|
|
|
Post by vera on Aug 7, 2015 19:56:54 GMT
Han slickade Duva mellan öronen innan han följde Wizzla in bland snåren. Hon ville uppenbarligen försvinna, men det tillät han inte. "Stanna. Jag är ingen prinsessa, ingen prins heller. Och du, antar jag i alla fall, är inte heller någon prinsessa. Oroa dig inte. Duva är på bra humör, hon kommer inte att döda dig just nu. Hon mjuknar med tiden. Ibland." Han blinkade med ena ögat och log snett innan han knuffade med henne tillbaka till lyan. Han gick in till Duva och bad Twizzla att vänta utanför.
|
|
|
Post by alehajo on Aug 7, 2015 20:01:55 GMT
Wizzla satt utanför lyan. Hanen hade bett henne att vänta men så fort han försvunnit kröp hon in bland buskarna igen. Hon ville vara ifred nu. Wizzla vandrade uppåt igen, lyckades fälla en ung renkalv som inte kunde ha varit mer än nyfödd. När hon jagade var enda tillfället hon faktiskt gillar sin kropp. Då var det till en fördel att vara kraftigt byggd. Och dessutom var allt mycket lättare när hon var ensam. Hon var inte lika klumpig som annars, när andra såg på blev hon alltid så nervös att hon gjorde bort sig. Egentligen var det konstigt. Hennes annars så smidiga kropp slutade lyda signaler och hon gjorde alltid bort sig. Det var en av anledningarna till att Wizzla isolerat sig så länge. Men när hon jagade fanns det ingen som såg henne och dömde henne och hon älskade att känna hur hela kroppen för en gångs skull samarbetade och var så smidig som hon ville att den skulle vara. Efter jakten gick hon tillbaka till lyan. Rullade sig i renspillning och satte sig i motvind. Under perioder av isolation hade Wizzla lärt sig hur man gömde sig och undvek andra. Och nu satt hon spänt och observerade lyan.
|
|
|
Post by vera on Aug 7, 2015 20:11:50 GMT
Tiken var borta, så han vände sin uppmärksamhet. Han passade upp lite på Duva. Han fann skönt att sova tätt intill henne, lägga sig kropp runt hennes rygg. Han hade upptäckt att han ofta kröp på henne när han sova. Han lade både tassar och huvud på henne, omringade nästan hela henne. Ändå gjorde hon inget för att stoppa det. Så han sov vidare utan att tänka på det. "Behöver Duva något mer? Ännu mer skönhetssömn kanske?" Han böjde nacken och såg på hennes huvud. "Massor." Mumlade hon.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 7, 2015 20:27:59 GMT
Hon undrade över mötet med tiken - Wizzla -, undrade om det var rätt av henne att dra nytta av sin födslorätt i utvalda situationer. Kanske. Kanske inte. Det var väl en åsiktsfråga. Hon rullade över mot Tenebris och slickade honom ömt på nosryggen. Hon var äntligen hel igen.
|
|