|
Post by Cashew on Aug 2, 2015 6:43:05 GMT
"Den är inte byggd för andra än mig själv", svarade hon och var nöjd med att han fick klämma ihop sig till halva sin kroppsyta för att få plats. Hon var inte anmärkningsvärt liten för sin ålder och inte heller svag, faktum var att hon var normalbyggd med sina dryga 55 cm. Normalt för en ung hona. Hon hade aldrig känt sig liten. Inte nu heller. Tenebris skulle kunna vara tio meter hög - inget fysiskt kunde skrämma henne. Utseende är inte allt. Det förvånade henne att Tenebris följt med efter hennes utbrott. Hon kunde ryta i rätt bra när hon blev arg. Men hon hade aldrig tänkt slita halsen av honom och det visste han. Hon tyckte inte om att bli förutsedd, nonchalerad av någon som kunde veta hennes avsikter. Duva hade aldrig funderat särskilt mycket och nu rullade hon ihop sig medan månljuset lyste in mellan kvistarna på de två sovande vargarna.
|
|
|
Post by vera on Aug 2, 2015 10:35:30 GMT
Tenebris såg en stund på den sovande honan. Även han somnade snart, men vaknade sorgsen. Han låg kvar med huvudet på tassarna. Han hade missat de dödas ylanden, dem som han alltid lyssnade på. Nu var stunden borta, och han hade bara sig själv att skylla. Han skulle aldrig ha följt efter honan. Han skulle ha slagit bort henne direkt. Ändå ångrade han inte sitt val. Han reste sig med en grymtning och hukade sig för taket. Han kröp ut ur ingången och pulsade ut i nysnön. Honan var kvar dör inne, men han hörde hur hon vaknade. Snart kom också hon ut. Han nosade på nysnön, inga vargar hade varit där. "Godmorgon prinsessan. Ledsen att jag inte han fixa fruckost på sängen, men du var en morgonvarg." Han tog ett hopp upp ur snön och landade med styva framben. Han bröt lätt den packade snön från gårdagen och stack ner nosen. Inte långt under sov ett gäng möss. Han lät nosen glida igenom det kvarstående lagret och sedan var det lätt att plocka en mus. Han slängde den framför hennes fötter. "Vi låssas att du ligger i sängen."
|
|
|
Post by Cashew on Aug 2, 2015 11:36:21 GMT
"Visst", snäste hon och plockade till sig en mus. "Självklart." Hon hade missat de dödas klagosång. Hon brukade alltid lyssna på dem, som för att blidka deras vredgade själar. Men inte ikväll, och det var hon irriterad över. "Inte mycket till frukost", kommenterade hon surt. "Jag ska gå ner mot låglandet. Wapitihjorden håller till där - stora, sega och mättande." Hon satte av neråt slätten där hon kunde skymta flocken med fjällrenar som bruna prickar. Väntade inte på hans svar.
|
|
|
Post by vera on Aug 2, 2015 11:50:07 GMT
Han såg efter henne och mumlade för sig själv. "Nej. Jag är ledsen prinsessan men vi som inte är kungligheter får vänja oss med fattigmat" Han var egentligen inte fattig. Han hade bara valt det livet. Han bodde utan lya, hans päls dugde bra och om vintern kunde han gräva ner sig i snön. Han åt det som sprang framför honom och inget mer, lämnade det om han inte orkade äta upp. Han traskade tillbaka upp mot det förvridna trädet. Om honan mot förmodan skulle leta efter honom så blåste det inte och hans doft skulle sätta sig i snön. Han tog den uggla som varit dum nog att sätta sig i trädet och tog den till fruckost. Sedan satte han sig. Han ylade och hoppades få ett svar. Från vem visste han inte, men svaret kom precis bakifrån honom. Han snodde runt och var redo för en tuff strid.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 2, 2015 13:33:05 GMT
Hon hade fällt en stor rentjur. Ingen lätt match, men hon hade jagat ren förut. Visste var man skulle sätta in stöten. Hon kom tillbaka släpande på tjuren. Varför åsamkade hon sig själv allt detta besvär bara för en enda hanes skull? Men det var något speciellt med Tenebris som intresserade henne och retade henne på samma gång. Han hade satt sig under ett träd, hoppades väl att vinden skulle kamouflera hans doft. Så fel han hade. Hon var mästare på att jaga i motvind. Det var en del av att klara sig häruppe där vinden alltid ven. Hon släppte bytet och ylade till svar. Han vände sig förvånat om och där stod hon bredvid bytet. "Redo för strid kanske? Hungrig? You choose. Jag ställer upp på båda."
|
|
|
Post by vera on Aug 4, 2015 19:17:20 GMT
"Nej tack, jag trodde du visste att jag inte dödar om jag inte behöver. Jag säger till om jag blir hungrig, möss duger som fruckost" Han log, kaxigt och lekfullt. Plötsligt brakade hon över honom. Han kände att hon fortfarande inte skulle varken döda eller skada honom. Han använde sina muskler, sin vikt och sin storlek till att välta över henne. Hon slogs på långt ifrån allvar och hon låg snart under honom. Han slickade henne i ansiktet som avslutning innan han reste sig och började gå ner mot en av dalarna, kände henne se efter honom. "Ja om prinsessan har lust så hinner vi nog ner i tid till lunch" Han hörde henne trava efter honom och han pulsade vidare.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 4, 2015 20:15:57 GMT
Hon slogs bara på kul, det visste de båda. Ingen av dem slog på riktigt. De tumlade runt och rev lekfullt i varandras pälsar. Han började trava ner mot en av dalarna. Hon kände dem alla utan och innan - den här var hennes favorit eftersom den låg i fint förhållande till bergen och villebråden var många. Dessutom rann en liten bäck genom dalen med det klaraste och kallaste vattnet i hela Elwendale. Den frös aldrig och även på vintern hördes det rena porlandet lång väg. Snabbt traskade hon efter. Hon hade aldrig känt sig självmant kallad till att följa en annan individ förut - hon hade alltid varit ensam, en enstöring. Kanske är du på väg att bli en Duva trots allt? tänkte hon och fäste blicken på Tenebris nonchalant svängande bakdel.
|
|
|
Post by vera on Aug 4, 2015 20:57:08 GMT
Tenebris kände det iskalla vattnet rinna ner i strupen och ila i tänderna. Han ruskade på den stora hårmanen och satte sig. Han väntade lydigt och snällt på att Duva skulle dricka klart, men när hon var färdig sprang han med stora språng mot det luktspår han fångat. Han sprang snabbt och ljudlöst, höll Duva på lite avstånd. Jakten hjälpte hans tankar och han jagade fort. Snabbare än många vargar klarade av. Han fällde en älgtjur av den lite större modellen, två älgkor och två harar. Han lämnade alla bakom sig, men senare gick han tillbaka. Han släpade alla till älgtjuren och lade sig att äta. Han slängde en blick på Duva som blygt drog lite i en hare. "Den bits inte, du kan äta den utan oro" Hon såg upp en sekund innan hon kastade sig över det sega kötten. Kon han åt på var spinkig och benig, så han tog en hare för att mätta sin enorma kropp. Han blev lite villrådig. Han var mätt och hon såg lika färdig ut. Hon slickade tassarna rena från blod, men han lät det ligga. Det skulle troligtvis försvinna i snön, men annars var det inte så farligt med lite blod. "Blodet försvinner ändå, jag tänkte gå upp igen så om du tänkte gå samma väg så får du leva med blod på tassarna."
|
|
|
Post by Cashew on Aug 4, 2015 21:08:36 GMT
"Ha, jag har haft mångas blod på mina tassar", fnös hon. Bara för att upprätthålla fasaden. Hon hade märkt att behovet av att vara otrevlig inte gällde så starkt längre. I varje fall inte mot Tenebris. Hon vågade knappt erkänna för sig själv att hon inte ville låta hans inälvor bli hans utälvor, som hon ville med många andra. På väg att bli en mjukis, Duva? retades hennes undermedvetna med henne. Hon följde med Tenebris upp ur dalen. Såg sig om en sista gång. Hennes vackra hem.
|
|
|
Post by vera on Aug 4, 2015 21:15:45 GMT
Duva stannade till bakom honom, men han plöjde vidare. Han strök sig mot trädet, kom på sig själv med att önska att det var Duva han strök sig mot. Han schasade bort tanken och satte sig med sidan mot den smala men bastanta stammen. Duva satte sig en meter ifrån honom. När han slöt ögonen och lyssnade hörde han tydligt hennes något flåsande andetag och knastret från snön som smälte i deras pälsar. Han lade huvudet mot stammen och andades lugnt. "Jag stannar ute ikväll igen. Jag är inte hungrig. Jag kan sova här vid trädet" Han såg lugnt på henne och hörde sitt eko försvinna bort.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 4, 2015 21:24:52 GMT
"Jaså. Kamperar under stjärnorna." Kommentaren kunde kanske tolkas som spydig, men det var inte Duvas avsikt. Fast med tanke på hur hon betedde sig rent allmänt kring folk var det nog lika troligt att hon skulle kunna fälla en snäll kommentar som att en spindel skulle kunna balansera älgtjuren som nu låg i tryggt förvar i hennes mage på sina axlar. Hon var utpräglat otrevlig. "Så, Tenebris..." Det forskande, lite sluga tonfallet var tillbaka igen. "Var kommer du ifrån? Jag har ett vagt minne av att jag kände en valp som hette något liknande när jag var ung och bodde i Umbra Silva. Mor och far var visst bekanta med hans föräldrar. Jag lekte mycket med honom." Hon ser sig själv i sin gnistrande vita skrud skutta runt med en gråsvart hanvalp medan en grupp vuxna vargar ser på. Vid minnet lyste ett varmt leende upp hennes ansikte. "Säg mig, Tenebris, kan det ha varit du?"
|
|
|
Post by vera on Aug 4, 2015 21:30:15 GMT
Han skrattade. "Jodå, prinsessan Duva, dotter av Jack och Taza." Han bugade inte. Det gick emot hans natur och prydlighet var varken hans eller hennes grej. "Jag mins inte att du var så liten bara..." Kaxade han. Hennes läppar åkte skämtsamt upp över tänderna och mungiporna mot ögonen. Han lade sig på frambenen och viftade med svansen. "Kom an då, prinsessan"
|
|
|
Post by Cashew on Aug 4, 2015 21:35:50 GMT
Hon log för första gången på länge åt någon annans ord. Hon hade hittat en gammal barndomsvän här - mitt ute i ingenstans. "Jag var faktiskt flera månader yngre än du!" utbrast hon och kastade sig över honom. Hon landade på hans rygg men han var både större och (hon avskydde att erkänna det) starkare än hon, inom kort hade han vänt på steken så att hon låg underst på rygg. Hon blickade upp i ett vackert, leende vargansikte och bakom honom lyste stjärnorna. Snabbt som ögat var hon uppe på benen igen - hon var i alla fall snabbare än han - och bet honom lekfullt på skuldran. "Kom, jag vill visa dig något", sa hon också skuttade iväg ut i mörkret.
|
|
|
Post by vera on Aug 5, 2015 20:36:27 GMT
Han såg på hennes svans som snabbt for iväg i ett moln av snö. Han sprang efter med sin nonchalanta gångstil. Med sina stora språng kom han snart ikapp henne och bet henne lekfullt i svansen. Hon smällde med käftarna i luften och log med ögonen. Han tog ett stort språng och kastade omkull henne. "Vi kommer försent!" Skrattade hon. "Till vad? Känner sig prinsessan så smutsig att hon behöver ett bad?" Han lade sig med sin stora kroppshydda på henne. "Uff! Jättesmutsig" Han lät sig rullas över. Det var tyst förutom deras andetag. Han lade hakan mot sin bröstkorg så att han fick en rak insyn i hennes glada ögon.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 5, 2015 20:44:36 GMT
Det var för sent. Hon hade velat visa honom sitt hem badande i månsken, ljuset som dansade i bäckarna och lyste som spotlights på bergstopparna. Men nu var det nästan gryning och stunden var förbi. Istället kastade hon sig över honom och skrattade högt. Det kändes märkligt, ovant på något sätt men samtidigt befriande. Hon mötte hans förtroendeingivande, lugna blick och det var som om en sten föll från hennes axlar. "Oroa dig inte. Det händer imorgon igen. Men tills dess..." Det slog henne att de inte prioriterat sömnen särskilt mycket under de här dagarna. Plötsligt kom tröttheten över henne och hon drog sig tillbaka. "Men eftersom min lya tycks vara för liten för dig tar jag hänsyn till det och erbjuder mig att sova varhelst du gör det", log hon och gäspade brett.
|
|
|
Post by vera on Aug 5, 2015 20:51:51 GMT
Han vände sig på sidanoch lade sig så bekvämt som hans kropp tillät. Hon lade sig en meter ifrån- igen. "Jag bits inte. I alla fall inte dig." Hon låg oförstående kvar. Han reste sig och gick emot henne. Hon gjorde en ansats att resa sig, men han var framme vid henne. Han lade sig runt hennes smala rygg. Han kände hir hennes käkar spändes men hon låg kvar.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 5, 2015 20:56:40 GMT
Han lade sig precis intill henne. Hon stelnade till, spände sig. Det var länge sedan som hon senast känt någon annans kroppsvärme än sin egen. Hon låg stel som en pinne. Slappna av, tänkte hon irriterat. Det är samma varg som du lekte med för bara några minuter sedan. Det är Tenebris. Hon började andas igen. Slappnade av. Lugnade sig. Vände på huvudet och slickade honom snabbt på nosryggen. "Du kan gå säker, Tenebris", skojade hon. "Behåll du din strupe ett tag till."
|
|
|
Post by vera on Aug 5, 2015 21:00:22 GMT
"Ett tag? Det låter ju säkert. Jag kräver minst tre tag!" Han kände sömnen krypa över honom och snart slumrade han, men inte före han hört både Duvas sista ord och hur hon sakta somnade.
|
|
|
Post by Cashew on Aug 5, 2015 21:06:37 GMT
Duva vaknade när dagsljuset kittlade hennes pälsklädda ansikte. I sömnen hade Tenebris makat sig ännu närmare, han låg med kinden mot hennes sida. Men för en gångs skull kände hon sig inte obekväm. Hon gissade att det var på förmiddagen - solen stod inte så högt ännu, men ljuset var varmt. Snökristallerna glimmade som tusen små vita stjärnor omkring henne. Hon vågade inte resa sig, ville inte väcka Tenebris. Fast å andra sidan hade hon inget emot att ligga här lite till.
|
|
|
Post by vera on Aug 6, 2015 14:38:17 GMT
Han gäspade, kände nosen snudda vid någon annans öra, kände doften av Duva. Han sträckte på tassarna, drog ihop dem och sträckte ut igen. Duva var redan vaken. "Vad var det du ville visa?"
|
|